sharazad

Chefen frågar: "Kan du sova själv?" Jag fattar inte frågan, ja (självklart) kan jag sova själv ???. Kommer på först sen att den underliggande för alla utom mig självklara frågan såklart är, kan du sova själv bland invandrarmän som alla är rabiata livsfarliga våldtäktsmän. Chefen:  ja haha nej jag menade såklart att det kan spöka ha  ha ha

Dagarna före mens. Gotta love it. Gråt, elände, helvete. Inget underbart självknarkande. Det är bara barn och premenstruella kvinnor som säger sanningen, remember.

Nu ska vi glömma allt. Nu ska vi vara dom storsinta av oss. (Vill inte) Lägga saker bakom oss. (Kan inte) Det är nya tider, ni är nya människor. (Ni vill inte komma ihåg er själva för några år sen.) Ni har mognat. (Det är vi som inte orkar klaga längre, era vuxna Jag är mer lätthanterade.) Ni har fått insikter. (Vi orkar inte säga emot. Man får inte skrika när man är vuxen.) Evolutionen har gått framåt. Vi ska glömma det som varit. Vi ska leva som om det alltid har varit såhär, öppet, tolerant, som om alla alltid varit genomsyrade av antirasism och feminism, medvetna toleranta öppna MODERNA människor. (Gud vad jag hatar det ordet.. Jag var nog ensam idiot, något jag alltid misstänkt. ) Vi ska lita på er. (Jag litar inte på mig själv.)  Som om ni var födda igår, fast på ett bra sätt, men politiker av idag. Problemet finns hos oss i våra hjärnor, fastnaglade små minnen som borde släppa taget. (japp) Det är vi som inte kan vara jämlika för vi fick aldrig lära oss hur (syntax errorbruden, inget nytt det är du som är problemet), det är vi som är problemet, det är ni som är dom öppna och toleranta människorna, det är ni som evolverats, det är vi som är kvar där vi var och där vi alltid varit.

Att vara snäll mot en små-autistisk man som begagnar sig av härskartekniker.

Du sitter där, fula man

Manchesterbyxorna är uppdragna till armhålorna

Håret är fett och tänderna står ut åt alla håll

Du har precis försökt imponera med att berätta detaljerat om snurrhastigheterna på lpskivorna, med historiska utläggningar

Du säger 'nu ska jag tala om hur det är för dig'

Jag tänker 'ditt jävla miffo, jag borde säga åt dig hur störd du är, men jag tycker ju synd om dig, och dessutom orkar jag inte bry mig tillräckligt. Det är faktiskt synd om dig, för du är ensam och ser ut som fulhetens stereotyp där du vinglar fram med din rosa cykelhjälm, glasögon tjocka som flaskbottnar och bruna sandaler'

Istället nickar jag och försöker le lite och hoppas tiden ska gå fort, man slår ju inte på de redan svaga

Du tar en ny bit av kakan jag bakat, utan att kommentera att den var fucking underbar

Biten du tar är ungefär halva kakan, fast du är fet redan och trycker in den i din fula ointressanta babblande mun

Trots att du har någon form av autism har du i alla fall lärt dig använda de grundläggande sociala härskarteknikerna mot kvinnor. Det är det enda som imponerar på mig. För det är ju så! Det är så inrotat så varenda med mentalt funktionshinder har fattat det, saknar du all form av social kompetens har du i alla fall fattat det, det är som en naturlag kvinnoförtrycket, som gravitationen eller nånting. Du kan heta BennyBalans, nu gör ju inte just du det utan en annan stjärna men i alla fall, och vara killen som är 45 år och fortfarande cyklar med stödhjul, ÄNDÅ har du fattat det. Det ÄR imponerande.

Sen får jag berättat om en stark kvinna som bodde i ett hus här förr i tiden. Hennes man hängde sig i ett träd i närheten, efter kanske 14 års äktenskap och massa barn. När hon upptäckte det gick hon bara rakryggad ut, plockade ner honom ur trädet, och bar självmant in honom till huset igen i sin famn. Då är man stark.

Jag känner mig inte hemma i blonda sällskap. Allting från min barndoms eftermiddagsfika hos farmor som vänligt berättade att jag hade så vackra färger - mörk - till alla blonda kusiner och kusinbarn, kommentarer om att man har så fint mörkt hår. Till konfrontationer på arbetsplatsen första dan..
Kvinna drygt 50 år, bossig: "Jag måste fråga, du som är så mörk, är du svensk? "
Jag: "ja...ja vet inte, alltså, vad är svensk?"
Kvinna: "ja är du född här?"
Jag: "ja.. "
Kvinna:"jamen då är du svensk, det var bara det att du var så mörk."
Jag: "men ja vet inte, min mamma kommer från Polen men min pappa är svensk och han är lika mörk, han har haft typ svart hår.. spelar det nån roll.."
Kvinnan:  "Ja jag var tvungen att fråga för att du var så mörk." Hon går iväg.
Iransk kvinna som jag arbetar med ser glad ut av att jag ifrågasatte den bossiga kvinnan: "Ja precis! varför är det så viktigt att vara svensk?
Jag till iranska kvinnan: "Känner du dig svensk?"
Hon stolt: "nejnej jag är iranier."

Jag kände det som att komma hem när jag var i Dublin i ett år. Där sa för första gången folk att jag hörde till "du ser ut som en riktig irländare!".  "Du ser precis ut som irländare, med sånt mörkt hår och ljus hy !" Vilken känsla! Jag fullkomligt frossade i tillhörighetens och självklarhetens existensberättigande..
Så är det fest med antirasistiska eliten, jag hamnar i någon form av extas att återigen tillhöra, spriten gör sitt till, att inte sticka ut som den mörka.. mörka vackra människor omkring mig..jag är mer hemma med totalt okända än vad jag nånsin kännt på släktmiddagarna..

Det här är ju rena rama väldfärdsproblemen, rena bortskämdheter, jag borde nästan skämmas, folk har så mycket större problem, jag har inte ens mörk hy! Men det är fan som en drog att tillhöra, att vara självklar, det är som ett lugn, en mjuk dimma, som en förälskelse, för vissa en självklarhet för andra ett stort sökande som narkomanen bär i sitt hjärta.