Självkritik
Började fundera lite över varför jag postade förra inlägget om Ebenhardt, och tänkte därför ge er chansen att ge mig lite kritik, eller reflektera allmänt över ämnet:
Exotiserar jag? Till exempel i inlägget om Eberhardt.
Vad är exotisering?
Varför tyckte jag Eberhardt var fascinerande? Var det min exotiska föreställning om öknen, om "orienten", om araber, omedvetet?
Eller, kan jag förklara fascinationen med att hon var gränsöverskridande?
Men vilka gränser menar jag då? Befäster jag inte då de redan essentiella gränsdragningarna om öst/väst, kvinna/man och islam/väst som finns..?
Eller, kan Eberhardts liv faktiskt ses som fascinerande just därför att hon bröt mot de gränsdragningar, som även om de är mänskligt skapade i tanken till att börja med, har fått sån genomslagskraft i det materiella att de också nuförtiden kan ses som delvis fysisk fakta?
Jag tror och hoppas att det var den gränsöverskridande Eberhardt jag fann fascinerande. Och att hennes liv motsäger den essentiella gränsdragningen, som att de arabiska männen ( som enligt den koloniala världsbilden ska vara underlägsna och därmed mer förtryckande), var väldigt accepterande, för en transa, gentemot Eberhardt.
Det är skillnad på fascination och fascination.
Exotiserar jag? Till exempel i inlägget om Eberhardt.
Vad är exotisering?
Varför tyckte jag Eberhardt var fascinerande? Var det min exotiska föreställning om öknen, om "orienten", om araber, omedvetet?
Eller, kan jag förklara fascinationen med att hon var gränsöverskridande?
Men vilka gränser menar jag då? Befäster jag inte då de redan essentiella gränsdragningarna om öst/väst, kvinna/man och islam/väst som finns..?
Eller, kan Eberhardts liv faktiskt ses som fascinerande just därför att hon bröt mot de gränsdragningar, som även om de är mänskligt skapade i tanken till att börja med, har fått sån genomslagskraft i det materiella att de också nuförtiden kan ses som delvis fysisk fakta?
Jag tror och hoppas att det var den gränsöverskridande Eberhardt jag fann fascinerande. Och att hennes liv motsäger den essentiella gränsdragningen, som att de arabiska männen ( som enligt den koloniala världsbilden ska vara underlägsna och därmed mer förtryckande), var väldigt accepterande, för en transa, gentemot Eberhardt.
Det är skillnad på fascination och fascination.
Warsaw calling
Nu är jag tillbaks från Polen. Tänkte kort kommentera lite det som sker där nu.
Den katolska yrkan har verkligen superstor makt, prästerna sitter med i vanliga samhällsdebattprogram och tycker och tänker i egenskap av präst. I princip varje nyhetssändning har minst ett kyrkligt inslag. Det hetaste samtalsämnet just nu var homosexualitet.
Om jag fattade det rätt har Warsawas borgmästare förbjudit demonstrationer för jämställdhet och för homosexuellas rättigheter. Nyligen var det en demonstration trots detta där människor demonstrerade just för detta och som slogs ner brutalt av polisen.
Det debatteras om moralen, och de stockkonservativaste homofoberna är nått parti som kallar sig Liga polski rogini, typ Förenade polska familjer som pratar om nått de kallar "den homosexualla kulturen" och om att homosexualitet är onormalt och fel. Vad denna homosexuella kultur innebar förklarades inte, men tv visade okommenterat inslag från pridefestivaler där någon hade spexat till det genom att klä ut sig till en jävul.
Ett annat inslag var där en lesbisk kvinna var modig och berättade att hon blivit avskedad för att hon inte längre ville dölja sin homosexualitet, det kommenterades inte som ett problem i sig att hon blivit avskedad på grund av sin lesbiskhet, tvärtom fick nån gubbe plats som tyckte det var rätt att hon och andra homosexuella avskedades.
På flyget hem läste jag i flygtidningen där nån polsk kvinna gick ut och minsan talade om för feministerna att vara lagom och inte ta för mycket plats, komiskt nog när hon själv gjorde det mer än någon annan. Hon var motsatsen till vad den svenska kvinnorörelsen gjort, att försöka göra det privata till politiskt, kampen hörde inte till gatan enligt henne.
Att vara lagom feministisk för henne var att feminister inte bör demonstrera för jämställdhet Rovnosc´ och för homosexuellas lika rättigheter, hon menade att det var att provocera och tvinga på andra "annorlundahet". Så är vi där igen, i likformigheten.
En undersökning som visades på nyheterna visade, om jag förstod rätt, att 50 % av polackerna hade en negativ syn på homosexualitet. Men de problemen finns ju också som sagt i svenska kyrkan och i det svenska samhället, med Åke Green. På många sätt tyckte jag de polska kvinnorna tog för sig nästan mer och det finns ett klimat som tillåter intellektuella kvinnor i Polen som jag inte upplever finns i Sverige på samma sätt. Det finns problem, men de polska kvinnorna är starka och på vissa sätt fanns det större feministisk medkänsla i det polska samhället ->
Nått som uppmärksammades mycket i polska nyhetssändningarna, på ett gripande sätt som verkligen speglade kvinnors levnadsöden och som var överlägset svensk torr och i det här fallet opraktisk nyhetsrapportering, var mäns våld mot kvinnor. Det var tydligt hur det ansågs vara ett stort och allvarligt problem med män som misshandlade kvinnor, den tystnad som blir reaktionen bland många svenska män när mäns våld mot kvinnor diskuteras fanns inte där på samma sätt, reaktionen var istället avsky.
Det ansågs vara ett stort problem att polska kvinnor tvingades lämna hus och hem med barnen medan den misshandlande mannen kunde bo kvar. Det framgick tydligt, även för en med lite krass språkförståelse, att det var mycket viktigt att mannen som misshandlade skulle tvingas flytta och inte kvinnan. Något som inte alls diskuteras i svensk media på samma sätt.
Det var också bra hur polsk media faktiskt intervjuade de som drev skyddsboendena för kvinnorna och gav deras erfarenheter ett stort värde och plats, medan svensk, som vi trodde seriösa, svt istället visat parodin av kvinnojourerna i "Könskriget".
Och den dumrelativisering som finns i svensk debatt, där problemet med kvinnors våld gentemot män framställs som ett lika stort problem som mäns våld mot kvinnor, märktes inget av i den polska rapporteringen. Så SKÖNT. På många sätt är de antifeministiska krafterna större i Sverige?
Så, på vissa sätt är den svensk kulturen och samhället före , på vissa sätt efter.
Den katolska yrkan har verkligen superstor makt, prästerna sitter med i vanliga samhällsdebattprogram och tycker och tänker i egenskap av präst. I princip varje nyhetssändning har minst ett kyrkligt inslag. Det hetaste samtalsämnet just nu var homosexualitet.
Om jag fattade det rätt har Warsawas borgmästare förbjudit demonstrationer för jämställdhet och för homosexuellas rättigheter. Nyligen var det en demonstration trots detta där människor demonstrerade just för detta och som slogs ner brutalt av polisen.
Det debatteras om moralen, och de stockkonservativaste homofoberna är nått parti som kallar sig Liga polski rogini, typ Förenade polska familjer som pratar om nått de kallar "den homosexualla kulturen" och om att homosexualitet är onormalt och fel. Vad denna homosexuella kultur innebar förklarades inte, men tv visade okommenterat inslag från pridefestivaler där någon hade spexat till det genom att klä ut sig till en jävul.
Ett annat inslag var där en lesbisk kvinna var modig och berättade att hon blivit avskedad för att hon inte längre ville dölja sin homosexualitet, det kommenterades inte som ett problem i sig att hon blivit avskedad på grund av sin lesbiskhet, tvärtom fick nån gubbe plats som tyckte det var rätt att hon och andra homosexuella avskedades.
På flyget hem läste jag i flygtidningen där nån polsk kvinna gick ut och minsan talade om för feministerna att vara lagom och inte ta för mycket plats, komiskt nog när hon själv gjorde det mer än någon annan. Hon var motsatsen till vad den svenska kvinnorörelsen gjort, att försöka göra det privata till politiskt, kampen hörde inte till gatan enligt henne.
Att vara lagom feministisk för henne var att feminister inte bör demonstrera för jämställdhet Rovnosc´ och för homosexuellas lika rättigheter, hon menade att det var att provocera och tvinga på andra "annorlundahet". Så är vi där igen, i likformigheten.
En undersökning som visades på nyheterna visade, om jag förstod rätt, att 50 % av polackerna hade en negativ syn på homosexualitet. Men de problemen finns ju också som sagt i svenska kyrkan och i det svenska samhället, med Åke Green. På många sätt tyckte jag de polska kvinnorna tog för sig nästan mer och det finns ett klimat som tillåter intellektuella kvinnor i Polen som jag inte upplever finns i Sverige på samma sätt. Det finns problem, men de polska kvinnorna är starka och på vissa sätt fanns det större feministisk medkänsla i det polska samhället ->
Nått som uppmärksammades mycket i polska nyhetssändningarna, på ett gripande sätt som verkligen speglade kvinnors levnadsöden och som var överlägset svensk torr och i det här fallet opraktisk nyhetsrapportering, var mäns våld mot kvinnor. Det var tydligt hur det ansågs vara ett stort och allvarligt problem med män som misshandlade kvinnor, den tystnad som blir reaktionen bland många svenska män när mäns våld mot kvinnor diskuteras fanns inte där på samma sätt, reaktionen var istället avsky.
Det ansågs vara ett stort problem att polska kvinnor tvingades lämna hus och hem med barnen medan den misshandlande mannen kunde bo kvar. Det framgick tydligt, även för en med lite krass språkförståelse, att det var mycket viktigt att mannen som misshandlade skulle tvingas flytta och inte kvinnan. Något som inte alls diskuteras i svensk media på samma sätt.
Det var också bra hur polsk media faktiskt intervjuade de som drev skyddsboendena för kvinnorna och gav deras erfarenheter ett stort värde och plats, medan svensk, som vi trodde seriösa, svt istället visat parodin av kvinnojourerna i "Könskriget".
Och den dumrelativisering som finns i svensk debatt, där problemet med kvinnors våld gentemot män framställs som ett lika stort problem som mäns våld mot kvinnor, märktes inget av i den polska rapporteringen. Så SKÖNT. På många sätt är de antifeministiska krafterna större i Sverige?
Så, på vissa sätt är den svensk kulturen och samhället före , på vissa sätt efter.
EvaEmma Andersson tar sig vatten över huvudet
EvaEmma, som i sina krönikor lagt sig på en "skit-på-dig"-nivå efterfrågar plötsligt seriös diskussion, och söker sig därför till Aschbergs "Insider". Detta ÄR komik.
Hon har nu lyckats, att efter en vecka, komma på några frågor eller kommentarer hon kunde sagt till F! representanterna i tv3:s Insider. Det enda kruxet är att EvaEmma kom på det en vecka försent. Istället för att inse sin egen inkompetens ägnar hon sig nu därför åt att offerförklara sig själv.
Det är första gången EvaEmma kännt sig förtryckt säger hon. Att kvinnor som inte klarar av att hävda sin åsikt i en debatt utan står där som tysta dumma fån, som gillar att ha en infantil stil med toffsar i håret som en 5-åring och som aldrig försvarat en medsyster, inte kännt sig förtryckta av män beror ju på att de är precis så som patriarker vill att kvinnor ska vara:
Dumsöta, infantila, tysta och hata feminister som tror att kvinnor klarar av mer än bara detta. Intresserade av "världsfrågor" som skillnaden mellan en kaka och ett kex, hitta på låtsasspråk. Ja det är sött och gulligt - hos små barn. Viktigast för EvaEmma är alltså att vara söt och gullig, och ibland "stampa med benen i marken"- arg, på ett barnsligt vis.
( Ja tänk så dumma de där feministerna är som tänker på så oviktiga saker som att män våldtar kvinnor och hur de ska kunna förhindra det, diskriminerande kvinnolöner med mycket mera)
Hur skulle du kunna möta förtryck från patriarker om det enda du gjort är att glatt levt upp till deras förväntningar på hur en kvinna ska vara EvaEmma?
Hur förtryckte då F!:arna stackars EvaEmma? Genom att de försökte besvara det enda smådumma påstående hon lyckades haffla ur sig? Att de inte höll med henne om detta påstående?
Vad skulle de gjort istället, stått tysta i en vecka och väntat på att EvaEmma lyckats formulera några tankar i ord?
EvaEmma är offret för att ha blivit avbruten i en debatt, säger hon själv, samtidigt som hon precis konstaterat att hon inte ens lyckades delta i debatten eftersom hon kom på allt hon skulle säga en vecka försent.
EvaEmma var alltså inte den som blev avbruten, eftersom hon inte ens försökte säga nått. Om EvaEmma kanske fokuserat lite mer på situationen hon befann sig i, en debatt, så var Abrahamsson som stod precis brevid henne rätt bra på att både vindla med ögonen och avbryta F!:arna. Aschberg avbröt också friskt de F!:are som han precis ställt en fråga till. Men detta märkte alltså inte EvaEmma.
EvaEmma tog sig vatten över huvet, hon är sur över sin egen inkompetens, som inte sträcker sig längre än till att skrika bajsa på dig till sina meningsmotståndare. Väx upp EvaEmma Andersson.
Den lite småspännande och mysiga Sagan om EvaEmma i badhuset går att läsa här:
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,716985,00.html
Hon har nu lyckats, att efter en vecka, komma på några frågor eller kommentarer hon kunde sagt till F! representanterna i tv3:s Insider. Det enda kruxet är att EvaEmma kom på det en vecka försent. Istället för att inse sin egen inkompetens ägnar hon sig nu därför åt att offerförklara sig själv.
Det är första gången EvaEmma kännt sig förtryckt säger hon. Att kvinnor som inte klarar av att hävda sin åsikt i en debatt utan står där som tysta dumma fån, som gillar att ha en infantil stil med toffsar i håret som en 5-åring och som aldrig försvarat en medsyster, inte kännt sig förtryckta av män beror ju på att de är precis så som patriarker vill att kvinnor ska vara:
Dumsöta, infantila, tysta och hata feminister som tror att kvinnor klarar av mer än bara detta. Intresserade av "världsfrågor" som skillnaden mellan en kaka och ett kex, hitta på låtsasspråk. Ja det är sött och gulligt - hos små barn. Viktigast för EvaEmma är alltså att vara söt och gullig, och ibland "stampa med benen i marken"- arg, på ett barnsligt vis.
( Ja tänk så dumma de där feministerna är som tänker på så oviktiga saker som att män våldtar kvinnor och hur de ska kunna förhindra det, diskriminerande kvinnolöner med mycket mera)
Hur skulle du kunna möta förtryck från patriarker om det enda du gjort är att glatt levt upp till deras förväntningar på hur en kvinna ska vara EvaEmma?
Hur förtryckte då F!:arna stackars EvaEmma? Genom att de försökte besvara det enda smådumma påstående hon lyckades haffla ur sig? Att de inte höll med henne om detta påstående?
Vad skulle de gjort istället, stått tysta i en vecka och väntat på att EvaEmma lyckats formulera några tankar i ord?
EvaEmma är offret för att ha blivit avbruten i en debatt, säger hon själv, samtidigt som hon precis konstaterat att hon inte ens lyckades delta i debatten eftersom hon kom på allt hon skulle säga en vecka försent.
EvaEmma var alltså inte den som blev avbruten, eftersom hon inte ens försökte säga nått. Om EvaEmma kanske fokuserat lite mer på situationen hon befann sig i, en debatt, så var Abrahamsson som stod precis brevid henne rätt bra på att både vindla med ögonen och avbryta F!:arna. Aschberg avbröt också friskt de F!:are som han precis ställt en fråga till. Men detta märkte alltså inte EvaEmma.
EvaEmma tog sig vatten över huvet, hon är sur över sin egen inkompetens, som inte sträcker sig längre än till att skrika bajsa på dig till sina meningsmotståndare. Väx upp EvaEmma Andersson.
Den lite småspännande och mysiga Sagan om EvaEmma i badhuset går att läsa här:
http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,716985,00.html
Rasist och feminist
Är det möjligt att vara båda samtidigt?
Är det möjligt att kämpa mot ett förtryck, könsförtryck, men stödja ett annat samtidigt?
Ibland kan jag bli fascinerad av att vissa vet att använda genus(socialt kön)glasögonen men är helt blinda och livrädda för att ha samma rasismkritiska-glasögon på sig.
De kan märka att kvinnor inte får samma utrymme eller framställs som Annorlunda och konstiga, som mystiska, exotiska och "o-för-stå-sig-på:iga" och tycker det är fel, de vet att kvinnor är människor som går att förstå sig på om en bara struntar i fördomarna och lyssnar och frågar.
MEN, sen fattar de inte och märker de inte själva när de behandlar "invandrare" och "Folk från andra kulturer" på samma sätt... Hur? Selektiv blindhet? Egoism? Lathet? Eller bara ovana? Hur?
Är det möjligt att kämpa mot ett förtryck, könsförtryck, men stödja ett annat samtidigt?
Ibland kan jag bli fascinerad av att vissa vet att använda genus(socialt kön)glasögonen men är helt blinda och livrädda för att ha samma rasismkritiska-glasögon på sig.
De kan märka att kvinnor inte får samma utrymme eller framställs som Annorlunda och konstiga, som mystiska, exotiska och "o-för-stå-sig-på:iga" och tycker det är fel, de vet att kvinnor är människor som går att förstå sig på om en bara struntar i fördomarna och lyssnar och frågar.
MEN, sen fattar de inte och märker de inte själva när de behandlar "invandrare" och "Folk från andra kulturer" på samma sätt... Hur? Selektiv blindhet? Egoism? Lathet? Eller bara ovana? Hur?
Känslan av förtryck
Hur kan en iransk kvinna känna sig förtryckt i jämställda Sverige?
Vi har ju lagarna. Vi har ju de fina texterna. Vi kan dom rätta orden: "jämställdhet", "diskriminering", "rättighet", "yttrandefrihet" och "religionsfrihet".
Men ändå kände sig mamma mer uppskattad och mer värd när hon hälsade på i Polen
efter 5 år i Sverige, där hon är född och uppväxt. Polen som går tillbaka vad gäller sekularisering, där kvinnor inte får göra abort.
Varför berättar en iransk kvinna om att hennes iranske man förtryckte henne, men inte på långa vägar som hennes nya svenska man kontrollerade henne?
Ja tror att förklaringen är att i länder där lagen värderar kvinnor som mindre värda måste inte männen arbeta lika hårt i relationen på att nedvärdera kvinnan. Svenska män har varit tvugna att bli extra sexistiskt kontrollerande till vardags för att behålla den makt som tidigare män i generationer haft, de har fått bli ännu mer kontrollerande när kvinnorna tillkämpat sig friheten i lagboken. Det har skett smygande, en smygkompensation, en medveten och omedveten strävan om att behålla obalansen som upplevs som det rättvisa.
Hur mäter vi förtryck? Det måste vara mer än statistik och siffror. Jag tror feminismen handlar om att kvinnor ska få uppleva samma känsla av värde som män, som människor, som varelser. Så är det inte i Sverige. Fler tjejer än killar skolkar i skolan. När tjejerna pluggar för att känna att de får nått värde via betygen, slappnar killarna av mer och har kul, de behöver inte bevisa sitt värde genom bara MVG:n. De blir bekräftade ändå. Fler tjejer är självmordsbenägna. osv...
Många feminister ville väl, män ska inte behandla kvinnor annorlunda. Sluta öppna dörrar och flirta sådär ojämställdt. Men vad fick kvinnorna istället? Vilken bekräftelse fick de i utbyte? Vilket värde ersatte det sexuella? Varför säger Natacha Peyre att hennes största investering är hennes bröst, här i Sverige år 2005?
Vad fick kvinnor för värde istället för rollen och värdet som den goda modern? Dubbelarbete?
Den sexuella friheten innebar den inte enbart sexuell frihet inom mannens gränser och på hans krav, med störst betoning på utseendet.
Bevis Bevis Bevis vill de rationella svenska männen ha. De vill att vi ska bevisa att de gjort orätt. Känslor har inget värde. Ett samhälle styrt av siffror, är det också dagens kvinnors samhälle?
Kanske är jag pessimistisk, men hur kan en kvinna uppväxt i Iran känna sig mindre värd i jämställda Sverige?
Vi har ju lagarna. Vi har ju de fina texterna. Vi kan dom rätta orden: "jämställdhet", "diskriminering", "rättighet", "yttrandefrihet" och "religionsfrihet".
Men ändå kände sig mamma mer uppskattad och mer värd när hon hälsade på i Polen
efter 5 år i Sverige, där hon är född och uppväxt. Polen som går tillbaka vad gäller sekularisering, där kvinnor inte får göra abort.
Varför berättar en iransk kvinna om att hennes iranske man förtryckte henne, men inte på långa vägar som hennes nya svenska man kontrollerade henne?
Ja tror att förklaringen är att i länder där lagen värderar kvinnor som mindre värda måste inte männen arbeta lika hårt i relationen på att nedvärdera kvinnan. Svenska män har varit tvugna att bli extra sexistiskt kontrollerande till vardags för att behålla den makt som tidigare män i generationer haft, de har fått bli ännu mer kontrollerande när kvinnorna tillkämpat sig friheten i lagboken. Det har skett smygande, en smygkompensation, en medveten och omedveten strävan om att behålla obalansen som upplevs som det rättvisa.
Hur mäter vi förtryck? Det måste vara mer än statistik och siffror. Jag tror feminismen handlar om att kvinnor ska få uppleva samma känsla av värde som män, som människor, som varelser. Så är det inte i Sverige. Fler tjejer än killar skolkar i skolan. När tjejerna pluggar för att känna att de får nått värde via betygen, slappnar killarna av mer och har kul, de behöver inte bevisa sitt värde genom bara MVG:n. De blir bekräftade ändå. Fler tjejer är självmordsbenägna. osv...
Många feminister ville väl, män ska inte behandla kvinnor annorlunda. Sluta öppna dörrar och flirta sådär ojämställdt. Men vad fick kvinnorna istället? Vilken bekräftelse fick de i utbyte? Vilket värde ersatte det sexuella? Varför säger Natacha Peyre att hennes största investering är hennes bröst, här i Sverige år 2005?
Vad fick kvinnor för värde istället för rollen och värdet som den goda modern? Dubbelarbete?
Den sexuella friheten innebar den inte enbart sexuell frihet inom mannens gränser och på hans krav, med störst betoning på utseendet.
Bevis Bevis Bevis vill de rationella svenska männen ha. De vill att vi ska bevisa att de gjort orätt. Känslor har inget värde. Ett samhälle styrt av siffror, är det också dagens kvinnors samhälle?
Kanske är jag pessimistisk, men hur kan en kvinna uppväxt i Iran känna sig mindre värd i jämställda Sverige?
Rädda din Sylvia
Några frågor Vad tycker du?
separatistisk feminism!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Blir så frustrerad att jag måste skriva av mig... Jag är med i en separatistisk feministisk förening för tjejer. Idag satt jag och en tjej därifrån och värvade nya medlemmar till gruppen. Varvid. Två killar kommer fram och börjar tjafsa om att vi enbart värvar tjejer som nya medlemmar, dom frågar varför med tusen påstridiga frågor varför bara tjejer?
Ja.... och ... då försöker jag och den andra tjejen förklar varför.... ->
Vi pratar om att det finns en maktobalans som reproduceras omedvetet i tvåkönade sammanhang emellan män och kvinnor, som visats i studie på studie.
Vi säger att killar tar mer plats än tjejer, och hänvisar till studier som visar att killar tar så mycket som 70% av uttrymmet och att när tjejer tar 50% så uppfattas det som att det är ojämställd.
Vi pratar om att både tjejer och killar är för mansorienterade idag och att tjejer måste öva sig på att orientera sig gentemot varandra.
Vi säger att många erfarenheter kan upplevas som jobbiga för tjejer att prata med killar om, kan ni respektera det eller är egoistiska självhävdelse, som män, viktigare?
Det blir en grupp att hämta styrka ur istället för attacker från män såfort vi kritiserar manligheter det minsta.
Lyssnar killarna när vi pratar om maktskillnader och talutrymme?
Såklart inte... Samtidigt som de står och säger sig vara jämställdhetens laglydiga män så är det enda de ständigt gör att _inte_lyssna och_ ständigt_ avbryta oss. DVS EXAKT det som vi är rädda för skulle ske om killar kom med i gruppen, att de skulle försöka dominera oss tjejer. De är så totalt utan insikt om sitt eget beteende.
Sedan diskuterade jag och tjejen som satt med mig vid bordet om vi känner några killar som vi skulle orka vara i samma diskussionsgrupp som, utan att behöva tumma på vårt eget utrymme och röst och mänsklighet, vilket skulle slutat med att vi inte orkat utan gått hem och suttit och kännt oss utanför samhället? Vi kom på 2 stycken. De är killar som kan stanna upp och komma på sig själva med att, "oj nu tog jag för mycket plats". Dvs motsatsen till de killar som kom fram och agerade besserwisser i jämställdhetsfrågor.
Det är också de killar som fattar och_ inte _blir sura för att vi tjejer organiserar oss i vissa situationer nån timme i veckan, där vi kan tala som människor och slippa gå in i könsroller i förhållande till män i gruppen. Vilket vi är medvetna om att vi omedvetet gör i många situationer annars, sitter och ler vänt hela tiden utan anledning m.m för att komma på oss själva senare. Och slippa den ständiga mansorienteringen i samhället.
I annat fall är jag inte alls separatistisk. Jag tycker om att diskutera med både män och kvinnor och gör det ofta. Och jag tror inte på en helt separatistisk jämställdhets/feministisk kamp/rörelse.
MEN, en timme i veckan vill jag kunna sitta ner och bara vara människa och inte kvinna i maktrelation till man, och slippa börja om från början och diskutera grundläggande saker med killar som är för lata och oengagerade för att nånsin ha öppnat en feministisk bok, killar som vägrar lyssna till andras erfarenheter utan bara vill höra sin egen röst, bara vill definiera verkligheten själva. En timme i veckan. Kan jag få det? Lite maktperspektiv för sjutton tack.
Diskussion om separatism, för intresserade: http://www.feminetik.se/diskutera.php?fid=4&mid=112373
Ja.... och ... då försöker jag och den andra tjejen förklar varför.... ->
Vi pratar om att det finns en maktobalans som reproduceras omedvetet i tvåkönade sammanhang emellan män och kvinnor, som visats i studie på studie.
Vi säger att killar tar mer plats än tjejer, och hänvisar till studier som visar att killar tar så mycket som 70% av uttrymmet och att när tjejer tar 50% så uppfattas det som att det är ojämställd.
Vi pratar om att både tjejer och killar är för mansorienterade idag och att tjejer måste öva sig på att orientera sig gentemot varandra.
Vi säger att många erfarenheter kan upplevas som jobbiga för tjejer att prata med killar om, kan ni respektera det eller är egoistiska självhävdelse, som män, viktigare?
Det blir en grupp att hämta styrka ur istället för attacker från män såfort vi kritiserar manligheter det minsta.
Lyssnar killarna när vi pratar om maktskillnader och talutrymme?
Såklart inte... Samtidigt som de står och säger sig vara jämställdhetens laglydiga män så är det enda de ständigt gör att _inte_lyssna och_ ständigt_ avbryta oss. DVS EXAKT det som vi är rädda för skulle ske om killar kom med i gruppen, att de skulle försöka dominera oss tjejer. De är så totalt utan insikt om sitt eget beteende.
Sedan diskuterade jag och tjejen som satt med mig vid bordet om vi känner några killar som vi skulle orka vara i samma diskussionsgrupp som, utan att behöva tumma på vårt eget utrymme och röst och mänsklighet, vilket skulle slutat med att vi inte orkat utan gått hem och suttit och kännt oss utanför samhället? Vi kom på 2 stycken. De är killar som kan stanna upp och komma på sig själva med att, "oj nu tog jag för mycket plats". Dvs motsatsen till de killar som kom fram och agerade besserwisser i jämställdhetsfrågor.
Det är också de killar som fattar och_ inte _blir sura för att vi tjejer organiserar oss i vissa situationer nån timme i veckan, där vi kan tala som människor och slippa gå in i könsroller i förhållande till män i gruppen. Vilket vi är medvetna om att vi omedvetet gör i många situationer annars, sitter och ler vänt hela tiden utan anledning m.m för att komma på oss själva senare. Och slippa den ständiga mansorienteringen i samhället.
I annat fall är jag inte alls separatistisk. Jag tycker om att diskutera med både män och kvinnor och gör det ofta. Och jag tror inte på en helt separatistisk jämställdhets/feministisk kamp/rörelse.
MEN, en timme i veckan vill jag kunna sitta ner och bara vara människa och inte kvinna i maktrelation till man, och slippa börja om från början och diskutera grundläggande saker med killar som är för lata och oengagerade för att nånsin ha öppnat en feministisk bok, killar som vägrar lyssna till andras erfarenheter utan bara vill höra sin egen röst, bara vill definiera verkligheten själva. En timme i veckan. Kan jag få det? Lite maktperspektiv för sjutton tack.
Diskussion om separatism, för intresserade: http://www.feminetik.se/diskutera.php?fid=4&mid=112373
Viktigaste politiska frågan just nu: feminism/antirasistiska frågor (nähä)
Denna rörelse ligger mig varmast om hjärtat: Feminism/kvinnorrörelser
Denna organisation stödjer jag: Rädda Barnen betalar jag medlemskap i o min feministförening
Mest onödiga kriget: tja, det mot afghanistan kändes väldigt onödigt, ren djurisk reaktion på 11/9.
Vad blir du arg på: sexism/rasism/homofobi/ folk som inte klarar av annorlunda människor
Vad blir du ledsen av: Människor som föraktar svaghet.
Vad blir du glad av: Människor som är öppna och snälla.
Vad gör dig frustrerad: Att prata med sexister rasister.. osv.
När känner du dig maktlös: När media pumpar ut hatpropaganda mot feminister och feminister inte har nån möjlighet att bemöta kritiken.
När känner du att du kan påverka: När jag gör en utställning med min feministgrupp. När jag skriver en insändare.
Vad är din bästa egenskap: min hysteriskt maniska galna humor som bara vissa får uppleva
-" "- sämsta egenskap: har dåligt med tålamod.
Vilken är din kvinnliga förebild: för några år sen Kathleen Hanna, för att hon hade en ball bild på sig själv där det stod "Slut" på magen. Nu är det nog...hm.. uj Fatima Mernissi då.
-" " - manliga förebild: Jämo-mannen är ju ball.
Mest orättvist behandlade offentliga person: Tiina Rosenberg
Mest överskattade offentliga person: Martin Timell (han är ju våldsam!)
Så ofta går jag i tåg för nått jag brinner för: Åtminstone 1 gr om året! ska bli bättre ja lovar.
Den konstnär jag gillar bäst är: Joanna Rytel är tuff och rolig.
Bästa kvinnliga punkarna: devotchkas
Bästa filmen: Ghostworld / Svarta Änglar (olyckliga slut är bättre)