Khadidja
Det har diskuterats om kvinnliga imamer i P1, och i studion fanns en något uppblåst man som sa en del bra saker men som också mycket riktigt lyckades klampa i "vi i överlägsna västerlandet"snacket, vilket liksom tog bort det faktum att han i övrigt verkade rätt påläst och gav en mängd exempel på kända manliga imamer, som inte var från väst eller verkade i väst, som var för att kvinnor skulle få mer plats inom islam och däri självklart som kvinnliga imamer också, men på något sätt lyckades Mannen i studion då vända detta till att "vi i västerlandet var så jäkla bra och skulle hjälpa dom stackarna", istället för att se på de fakta han själv precis lagt fram - de verkade visst göra allt det där rätt mycket själva, som han precis gett exempel på, men ändå måste standardfrasen "vi superbästa väst och Dom underutvecklade" med, som liksom neutraliserar allt vettigt han skulle möjligtvis ha bidragit med till debatten, ÄNDÅ måste den här tolkningsmallen med vi-i-bäst-väst med, är det ett måste? Får man spastisk kramp om man som person någon gång skulle råka glömma den? Vad skulle hända?, vad tusan var det överhuvudtaget intressant i något som helst sammanhang att nämna, oavsett hur man menade? Jag förstår inte dig Mannen i studion, vad ville du uppnå, om du är påläst, varför tänkte du ändå med röven?
Det är alltså fascinerande sannerligen hur begreppet Väst kan användas som ett frälsningord, Vi i väst, syftar på alla boende i typ europa och nordamerika någon form av geografiskt samlingsnamn över miljontals individer, samtidigt som det alltså egentligen måste hänsyfta alla vi som är genomjämställda och perfekta (hur många är det, någon, inte jag i alla fall jag är påverkad som bara den, jag är skeptisk), vilket alltså på något fantastiskt sätt alltså lyckas ge en liten gloria över alla som räknar sig själva till väst eller av andra räknas dit hur störda i huvudet de än må vara, som bara råkar vara födda på denna avsedda lilla geografiska yta av slumpen, vare det kristdemokrater, nazister eller något annat pack, får de lite guldstoft över sig, som de självklart icke gjort sig förtjänta av. Alltså, alla vi Väst, braaaaa, alla ni andra, dååååååligt. Upprepa tills det blir en självuppfyllande profetia. Kan ni detta är ni alltså fulllärda experter, bänka er i närmsta mediastation och bara ge allt ni har enligt mallen ovan, låt munlädret bli riktigt mört och it will go well ty kan man detta har man skådat DET ljuset. Lycka till.
Behållningen var då istället den unga muslimska kvinnan Khadidja som kommenterade. Hon har också en blogg där hon bland annat i ett inlägg uttrycker sin frustration över underrepresentationen av kvinnliga imamer och över den mansdominerade debatten (hohojaja det känner man ju igen ifrån typ överallt..). Hon kritiserar också debattklimatet här i Sverige som försöker inmåla allting i två läger - läs hennes intressanta inlägg.
Intressant var också att lyssna till den kvinnliga svenska imamen Suad Mohammed som berättade om varför kvinnliga imamer skulle fylla en viktig roll i den sociala dimension som imamen innehar, hon menade att fler kvinnliga imamer skulle ge ökad förståelse mellan imamen och övriga muslimer, att fler skulle våga och vilja anförtro sig till imamen, och motiverade sin tolkning utifrån profeten mohammeds hustru Aisha som själv agerade böneledare. Profetens Mohammeds hustrur var ju mycket riktigt kända för att vara aktiva kvinnor också i offentligheten, bland annat på det politiska området. osv.
Det är alltså fascinerande sannerligen hur begreppet Väst kan användas som ett frälsningord, Vi i väst, syftar på alla boende i typ europa och nordamerika någon form av geografiskt samlingsnamn över miljontals individer, samtidigt som det alltså egentligen måste hänsyfta alla vi som är genomjämställda och perfekta (hur många är det, någon, inte jag i alla fall jag är påverkad som bara den, jag är skeptisk), vilket alltså på något fantastiskt sätt alltså lyckas ge en liten gloria över alla som räknar sig själva till väst eller av andra räknas dit hur störda i huvudet de än må vara, som bara råkar vara födda på denna avsedda lilla geografiska yta av slumpen, vare det kristdemokrater, nazister eller något annat pack, får de lite guldstoft över sig, som de självklart icke gjort sig förtjänta av. Alltså, alla vi Väst, braaaaa, alla ni andra, dååååååligt. Upprepa tills det blir en självuppfyllande profetia. Kan ni detta är ni alltså fulllärda experter, bänka er i närmsta mediastation och bara ge allt ni har enligt mallen ovan, låt munlädret bli riktigt mört och it will go well ty kan man detta har man skådat DET ljuset. Lycka till.
Behållningen var då istället den unga muslimska kvinnan Khadidja som kommenterade. Hon har också en blogg där hon bland annat i ett inlägg uttrycker sin frustration över underrepresentationen av kvinnliga imamer och över den mansdominerade debatten (hohojaja det känner man ju igen ifrån typ överallt..). Hon kritiserar också debattklimatet här i Sverige som försöker inmåla allting i två läger - läs hennes intressanta inlägg.
Intressant var också att lyssna till den kvinnliga svenska imamen Suad Mohammed som berättade om varför kvinnliga imamer skulle fylla en viktig roll i den sociala dimension som imamen innehar, hon menade att fler kvinnliga imamer skulle ge ökad förståelse mellan imamen och övriga muslimer, att fler skulle våga och vilja anförtro sig till imamen, och motiverade sin tolkning utifrån profeten mohammeds hustru Aisha som själv agerade böneledare. Profetens Mohammeds hustrur var ju mycket riktigt kända för att vara aktiva kvinnor också i offentligheten, bland annat på det politiska området. osv.
prästmotståndet och resten av samhället
Råkade läsa i kyrkoskriften Portalen 2/2007 där kvinnoprästmotståndet diskuteras. I en artikel (s. 6-8) redovisas kvinnohistorian i svenska kyrkans värld.
*Ingen biskop behöver prästviga ?Kvinnor- mot sin övertygelse.
Men kvinnoprästmotståndet lever kvar, och vissa hävdar till och med att det är på frammarsch, det märks en oro i intervjuerna i Portalen. Anna Appell Källström, prästvigd sedan 2003, berättar att hon upplevt att församlingsbor vänt i dörren när de förstått att en kvinna ska leda mässan och sedan varnat andra inför detta hemska faktum. Hon varnar att: Kvinnoprästmotståndare får inte bli en cell med unga män som tillåts få dominerande positioner.
Genomgången av årtalen visar på det starka motståndet, med avslagna förslag och riksdagsmotioner om och om igen, och den utdragna konflikt som krävts för att nå framsteg. Men i dagsläget verkar konflikträdslan utbredd inom kyrkan. Lennartsson, kyrkoherde och facklig representant, säger att: Vi har fortfarande starka patriarkala strukturer inom kyrkan, men många är inte medvetna om det. Därför behöver vi jobba mer med jämställdhetsprojekt inom stiftet. Det är en fråga vi driver fackligt.
Konflikträdslan inom kyrkan ackompanjeras av tystnad från de vanliga kritiska rösterna utifrån, kanske anses slaget redan vunnet och diskussionen onödig, kanske anser man att kvinnliga präster får skylla sig själva som sökt sig till kyrkan? Kanske är det en övertro till sekulariseringens effekter som kommit att innebära att den seriösa granskningen av Det kyrkliga som en del av det världsliga nästan helt försvunnit i vanlig media, i kyrkotidskrifter som jag kan finna intressant att ögna igenom hittar man visserligen ibland en och annan småförsiktig ifrågasättande artikel, men i övrigt verkar kvinnoprästfrågan iskall. Istället behandlas svenska kyrkan som ett isolerat fenomen utan något som helst inflytande på resten av samhällsordningen och patriarkatet. Feministerna verkar ha lämnat de kvinnliga prästerna i sticket, istället har man ifrågasatt islam, spännande exotiskhet, eller uppmärksammat kamp för jämställdhet inom mer moderna yrken. Men slår inte detta tillbaka på alla kvinnor i det långa loppet, kan man verkligen förlita sig på att kvinnoprästmotståndarnas kvinnoföraktande åsikter och livsstil sker uteslutande på arbetstiden? Och kvinnoprästerna får skylla sig själva, förlåtande, uppoffrande och konflikträdda som de tycks vara, offer som inte försvarar och organiserar sig själva med tillräcklig styrka är inte värda att försvara?
Karin Andersson, en av de två första kvinnorna som prästvigdes 1975, ser tillbaka på sina 31 år och hos henne märks ett ifrågasättande av vad drivkraften egentligen är för de nya unga manliga prästernas som söker sig till kyrkan: Men visst finns det en svaghet i att vi fortfarande har ett tillflöde av unga präster som visar sig ha svårigheter i att samverka tillsammans med kvinnor. I grunden tror jag det handlar om ett identitetssökande, att man söker en grupp som kan bidra till en identitet som stöds av vissa åsiktsattribut. I en sådan avvikelse tror jag man är beredd att gå ganska långt i sin dubbeltydighet
Kan det fortsatta inflödet av kvinnomotståndare bero på att det svenska samhället i all väsentligt inte blivit mer jämställt? Och vad innebär det att låta svenska kyrkan bli en oas för ?extrema? element som slipper kritik både inifrån kyrkoorganisationen och utifrån resten av det ?vanliga? samhället?
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Såhär fint blir det när man klipper och klistrar från en dator till en annan.
1916 Tar kristendomslektor Ivan Holm upp frågan om kvinnor ska tillåtas bli präster.
1919 Avslås den första riksdagsmotionen om kvinnliga präster.1938 blir det tillåtet med kvinnliga präster i Norge1946 Inlämnas motion till riksdagen om utredning av frågan1950 den utredande kommittén menar att prästämbetet kan öppnas för kvinnor1951 kommer något som kallas exegetutlåtandet, då samtliga professorer och docenter på Gamla och Nya testamentets exegetik i Lund, förutom Gösta Lindeskog, deklarerar att kvinnliga präster är oförenligt med Nya Testamentets syn.1957 Tar kyrkomötet upp frågan som huvudärende, men prästämbetet förblir stängt för kvinnor1958 Ett nytt kyrkomöte äger rum, man beslutar att öppna ämbetet för kvinnor1959 träder denna lag i kraft, med undantag för en samvetsklausul*1970 får Sverige sin första kvinnliga kyrkoherde1975 De två första kvinnliga prästerna vigs1980-85 denna tid återberättas som att det först nu sker en större attitydförändring där alltfler medlemmar och präster ändrar sig i de kvinnliga prästernas favör.*Ingen biskop behöver prästviga ?Kvinnor- mot sin övertygelse.
Men kvinnoprästmotståndet lever kvar, och vissa hävdar till och med att det är på frammarsch, det märks en oro i intervjuerna i Portalen. Anna Appell Källström, prästvigd sedan 2003, berättar att hon upplevt att församlingsbor vänt i dörren när de förstått att en kvinna ska leda mässan och sedan varnat andra inför detta hemska faktum. Hon varnar att: Kvinnoprästmotståndare får inte bli en cell med unga män som tillåts få dominerande positioner.
Genomgången av årtalen visar på det starka motståndet, med avslagna förslag och riksdagsmotioner om och om igen, och den utdragna konflikt som krävts för att nå framsteg. Men i dagsläget verkar konflikträdslan utbredd inom kyrkan. Lennartsson, kyrkoherde och facklig representant, säger att: Vi har fortfarande starka patriarkala strukturer inom kyrkan, men många är inte medvetna om det. Därför behöver vi jobba mer med jämställdhetsprojekt inom stiftet. Det är en fråga vi driver fackligt.
Han undrar över hur de kvinnliga prästerna upplever de patriarkala strukturerna och konstaterar att: Det här är inget vi talar om särskilt ofta men vi borde nog göra det.
Konflikträdslan inom kyrkan ackompanjeras av tystnad från de vanliga kritiska rösterna utifrån, kanske anses slaget redan vunnet och diskussionen onödig, kanske anser man att kvinnliga präster får skylla sig själva som sökt sig till kyrkan? Kanske är det en övertro till sekulariseringens effekter som kommit att innebära att den seriösa granskningen av Det kyrkliga som en del av det världsliga nästan helt försvunnit i vanlig media, i kyrkotidskrifter som jag kan finna intressant att ögna igenom hittar man visserligen ibland en och annan småförsiktig ifrågasättande artikel, men i övrigt verkar kvinnoprästfrågan iskall. Istället behandlas svenska kyrkan som ett isolerat fenomen utan något som helst inflytande på resten av samhällsordningen och patriarkatet. Feministerna verkar ha lämnat de kvinnliga prästerna i sticket, istället har man ifrågasatt islam, spännande exotiskhet, eller uppmärksammat kamp för jämställdhet inom mer moderna yrken. Men slår inte detta tillbaka på alla kvinnor i det långa loppet, kan man verkligen förlita sig på att kvinnoprästmotståndarnas kvinnoföraktande åsikter och livsstil sker uteslutande på arbetstiden? Och kvinnoprästerna får skylla sig själva, förlåtande, uppoffrande och konflikträdda som de tycks vara, offer som inte försvarar och organiserar sig själva med tillräcklig styrka är inte värda att försvara?
Karin Andersson, en av de två första kvinnorna som prästvigdes 1975, ser tillbaka på sina 31 år och hos henne märks ett ifrågasättande av vad drivkraften egentligen är för de nya unga manliga prästernas som söker sig till kyrkan: Men visst finns det en svaghet i att vi fortfarande har ett tillflöde av unga präster som visar sig ha svårigheter i att samverka tillsammans med kvinnor. I grunden tror jag det handlar om ett identitetssökande, att man söker en grupp som kan bidra till en identitet som stöds av vissa åsiktsattribut. I en sådan avvikelse tror jag man är beredd att gå ganska långt i sin dubbeltydighet
Kan det fortsatta inflödet av kvinnomotståndare bero på att det svenska samhället i all väsentligt inte blivit mer jämställt? Och vad innebär det att låta svenska kyrkan bli en oas för ?extrema? element som slipper kritik både inifrån kyrkoorganisationen och utifrån resten av det ?vanliga? samhället?
-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Såhär fint blir det när man klipper och klistrar från en dator till en annan.
Utvärdering: Två rätt idag
1) Citatet: "Sverige är inte ett museum"
Täppas Fågelberg i morgonens Ring P1, det som ibland kan kännas som en exkursion i befolkningsdjupets träskmarker, Täppas som menar att Radion ska spegla befolkningen, i replik till den galne nationalisten som ringer in och vill ha Radion till etniskt rensat propagandaorgan.
2) Och hoppas ni inte missade kvällens storfilm Masjävlar av Maria Blom, Sveriges främsta regissör. Klockren, om Kvinnorna, slitet, om det mjuka hemvana patriarkala självklara, som en tillrättavisande faderlig handpåläggning, ömsint men med riktning, ett alternativ till att vara så förbannat egensinnig och i ständig motvind, fast man sen märker att det blåser överallt, men framförallt, om Kvinnorna som höjer sig över det, som kulturbärare också här, kosta vad det kosta vill. Man lämnas med en skön varm vemodskänsla, och kommer på sig själv i förbifarten att tänka lite att "Men detta måste ju vara så unikt, så Sverige just nu", för att det är Daaalarna och det är Öjj som Hej, och folkdräkt, och alla dom där igenkännbara skotergrabbarna (eller moped eller traktor) med snus som man sett på bygden (om man nu har erfarenhet av bygden och inte är såndär märkvärdig viktigpetter 08), och så vidare. Aber, så lyssnade jag på intervju med Blom och märkte att tankarna oreflekterat gått och klafsat i de gamla nedkörda fårorna. Reaktionen var inte unik eller svensk, den var snarare universell. På massa olika ställen på världens filmvisningar, berättar Blom, har tydligen damer känt igen sig och tyckt att det handlade om just dem. Det verkar allt som att kvinnor och andra tampas med samma problem lite oberoende av var dam befinner sig, ta mig tusan.
Sällan har en jäifare kommit med så bra kritik
http://www.feminetik.se/diskutera/index.php?fid=3&mid=242056
vet jag av egen pissig erfarenhet, och kanske desto mer smärtsamt är det när det rör de som snackar "systerskap" och feminism, att det "privata är politiskt", som man lurats nära men sedan när det händer vränger alla konstens regler för att undvika att diskutera det privata som politiskt...
vet jag av egen pissig erfarenhet, och kanske desto mer smärtsamt är det när det rör de som snackar "systerskap" och feminism, att det "privata är politiskt", som man lurats nära men sedan när det händer vränger alla konstens regler för att undvika att diskutera det privata som politiskt...
Del 2 Lite till om slöjans olika betydelser och debatten.
Grottis har skrivit om några av dessa, vilket är värt att kolla upp. Slöjan kan vara en markör gentemot överklassen. Den kan ha en ekonomisk funktion eftersom det ju kan vara praktiskt och billigt att dra på sig en slöja istället för att köpa tre nya kappor varje säsong. Med all denna kunskap om slöjans olika betydelser och historia, så inser man också hur dumt det skulle vara att förbjuda slöjan, som ju är ett återkommande förslag på universallösning på ojämställdhet mellan kvinnor och män, effekten blir ofta den motsatta och kvinnors liv begränsas (vilket gör mig riktigt förbannad). Men jag tänkte i alla fall snacka lite om de som anser att detta vore det enda rätta eller nått i den vägen, lite annat sätt att se på saken än i mitt förra inlägg.
Bara som ett litet exempel, samhällsdebattören Haideh Daragahi, som är med i Kvinnors Nätverk och har invandrat från ett muslimskt styrt samhälle. För henne är slöjan en symbol för mannens äganderätt av kvinnan. Hon ser den som en del i ett kvinnoförtryck som också yttrar sig i tvångsgifte och hedersmord och menar att varje kvinna som frivilligt bär slöja har internaliserat bilden av sig själv som en sexuell vara. Kvinnoförtryck, i form av exempelvis slöjan, tillåts eftersom det drabbar "De andras" kvinnor, och detta är i sig en rasistisk diskriminering. Daragahi hävdar att svenska staten diskriminerar utländska och muslimska kvinnor: ?under sken av att vara i deras eget intresse. Men denna form av `multikulturalism` är i invandrarnas intresse enbart om de definieras av sina mest bakåtsträvande element.? [1] Å ena sidan kan man då hävda att det kanske är dessa kritiker som gör enbart de mest bakåtsträvande tolkningarna av olika former av kulturell praktik (å andra sidan så har den här kritiken tyvärr visst fog, som jag tidigare skrivit en del om här).
Slöjdebatten har av vissa auktoriteter på området avfärdats som rasistisk snarare än feministisk (och visst har debatten också ofta varit det). Och rasistiska alibin är ju numera standardarsenal hos de högerextrema och inåt mitten, vilket Daragahi och liknande skulle kunna uppfattas som men, jag menar ändå att det finns en poäng i att inte avfärda kritiken alltför lättvindigt, för att den såklart är en reaktion på vissa patriarkala synsätt på slöjan, visserligen tyvärr ofta formulerade på väl generaliserande vis, men min tanke är att kanske en mångfald synsätt i debatten rätt återgivna och positionerade motverkar kulturrasismen.
Kulturrasism framställer "de andras" kultur väldigt förenklat utan politiska konflikter och inre motsättningar och likställer den med dess mest "negativa" uttryck (såsom de uppfattas), den berövas sin komplexitet, intellektualitet och utvecklingspotential (frågar du tex. en Svensk vad svensk kultur är har han svårt att svara eftersom dennas hjärnprojektion genast fylls av så många olika intryck av det den upplevt av Sverige, men denna kan ändå lätt uttala sig om "arabernas" kultur utan att någonsin ens ha vistats i ett arabiskt land). Hur banalt det än kan verka så är det fortfarande en nyhet för många att en kritisk diskussion och ifrågasättande inte bara sker i "vår" kulturtradition, så det är lika bra att skriva det igen, om och om igen.
Väst har orättfärdigt tenderat att göra muslimska feminister till anhängare av Västs humanism och feministiska värderingar, som om alla positivt laddade idéers vagga finns i Väst, något som försvårat för kvinnokämparna i de länder de verkat i. Debatten om slöjans betydelser har sedan länge funnits emellan muslimer, muslimska och islamiska feminister - om slöjan innebär kvinnoförtryck eller inte, och vilket religiöst stöd som finns eller om det snarare handlar om sammanblandning med traditioner etc. Därför måste man vara försiktig att också ställa de som ifrågasätter olika former av slöjanvändande och vill ha en kritisk diskussion, som hävdar att slöjan också är en feministisk fråga, utanför "sin" kultur och mena att de måste vara någon form av drabanter åt rasistiska ideologier i Väst. Motstånd mot slöjan måste alltså inte komma från islamofobin eller Väst, åsikter och synsätt liknande Daragahis kan alltså vara inspirerade och härstamma från olika muslimska och islamistiska feministiska rörelser och diskurser.
Det hela kompliceras av att det återigen handlar om vem som har rätten att positionera men hursomhelst, kanske är inte positioneringen så enkel som den vid en första anblick kan verka och ett mer dynamiskt synsätt på "islamofobin" kanske är värt risken i syfte att i längden också motverka densamma? Med en mångfald synsätt på slöjan där det synliggörs att diskussionen pågår inom flera samhällen och kulturer, så kommer förhoppningsvis också stelbenta kulturella gränsdragningar lättare ifrågasättas.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Dagens pepplåt Drowsy - Fight Back
Bara som ett litet exempel, samhällsdebattören Haideh Daragahi, som är med i Kvinnors Nätverk och har invandrat från ett muslimskt styrt samhälle. För henne är slöjan en symbol för mannens äganderätt av kvinnan. Hon ser den som en del i ett kvinnoförtryck som också yttrar sig i tvångsgifte och hedersmord och menar att varje kvinna som frivilligt bär slöja har internaliserat bilden av sig själv som en sexuell vara. Kvinnoförtryck, i form av exempelvis slöjan, tillåts eftersom det drabbar "De andras" kvinnor, och detta är i sig en rasistisk diskriminering. Daragahi hävdar att svenska staten diskriminerar utländska och muslimska kvinnor: ?under sken av att vara i deras eget intresse. Men denna form av `multikulturalism` är i invandrarnas intresse enbart om de definieras av sina mest bakåtsträvande element.? [1] Å ena sidan kan man då hävda att det kanske är dessa kritiker som gör enbart de mest bakåtsträvande tolkningarna av olika former av kulturell praktik (å andra sidan så har den här kritiken tyvärr visst fog, som jag tidigare skrivit en del om här).
Slöjdebatten har av vissa auktoriteter på området avfärdats som rasistisk snarare än feministisk (och visst har debatten också ofta varit det). Och rasistiska alibin är ju numera standardarsenal hos de högerextrema och inåt mitten, vilket Daragahi och liknande skulle kunna uppfattas som men, jag menar ändå att det finns en poäng i att inte avfärda kritiken alltför lättvindigt, för att den såklart är en reaktion på vissa patriarkala synsätt på slöjan, visserligen tyvärr ofta formulerade på väl generaliserande vis, men min tanke är att kanske en mångfald synsätt i debatten rätt återgivna och positionerade motverkar kulturrasismen.
Kulturrasism framställer "de andras" kultur väldigt förenklat utan politiska konflikter och inre motsättningar och likställer den med dess mest "negativa" uttryck (såsom de uppfattas), den berövas sin komplexitet, intellektualitet och utvecklingspotential (frågar du tex. en Svensk vad svensk kultur är har han svårt att svara eftersom dennas hjärnprojektion genast fylls av så många olika intryck av det den upplevt av Sverige, men denna kan ändå lätt uttala sig om "arabernas" kultur utan att någonsin ens ha vistats i ett arabiskt land). Hur banalt det än kan verka så är det fortfarande en nyhet för många att en kritisk diskussion och ifrågasättande inte bara sker i "vår" kulturtradition, så det är lika bra att skriva det igen, om och om igen.
Väst har orättfärdigt tenderat att göra muslimska feminister till anhängare av Västs humanism och feministiska värderingar, som om alla positivt laddade idéers vagga finns i Väst, något som försvårat för kvinnokämparna i de länder de verkat i. Debatten om slöjans betydelser har sedan länge funnits emellan muslimer, muslimska och islamiska feminister - om slöjan innebär kvinnoförtryck eller inte, och vilket religiöst stöd som finns eller om det snarare handlar om sammanblandning med traditioner etc. Därför måste man vara försiktig att också ställa de som ifrågasätter olika former av slöjanvändande och vill ha en kritisk diskussion, som hävdar att slöjan också är en feministisk fråga, utanför "sin" kultur och mena att de måste vara någon form av drabanter åt rasistiska ideologier i Väst. Motstånd mot slöjan måste alltså inte komma från islamofobin eller Väst, åsikter och synsätt liknande Daragahis kan alltså vara inspirerade och härstamma från olika muslimska och islamistiska feministiska rörelser och diskurser.
Det hela kompliceras av att det återigen handlar om vem som har rätten att positionera men hursomhelst, kanske är inte positioneringen så enkel som den vid en första anblick kan verka och ett mer dynamiskt synsätt på "islamofobin" kanske är värt risken i syfte att i längden också motverka densamma? Med en mångfald synsätt på slöjan där det synliggörs att diskussionen pågår inom flera samhällen och kulturer, så kommer förhoppningsvis också stelbenta kulturella gränsdragningar lättare ifrågasättas.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Annars tänkte jag förklara varför det varit så tyst här och det beror delvis på att jag inte har bredband längre, istället bor jag för tillfället på landet i någon form av meditativ hemmafrutillvaro, kollar på snödroppar, studerar könsrollerna hos hönsen (där återstår stora revolutioner), har uppringt dyrt Internet osv. och väntar på bättre dagar. Ska ändå försöka posta lite då och då. Hoppas ni haft en bra och givande Internationella kvinnodagen!
Dagens pepplåt Drowsy - Fight Back
Slöjan som motstånd
Att avslöja, att avtäcka, att genomskåda, i det västerländska kulturarvet är det visuella centralt i frågan om makt och kontroll. Foucault skriver om det västerländska samhällets disciplinering genom kontrollmekanismen i panoptikon, det hela presenterades som en humanistisk triumf bortom plågsamma kroppsstraff. En cirkelrund byggnad med ett torn med en övervakare i mitten där inspärrade bevakas i avskiljda celler, utan insyn till varandra. Den inspärrade "syns, men han ser inte; han är ett objekt om vilket information inhämtas, men han är aldrig subjekt i en kommunikation." [1]
Meyda Yegenoglu har studerat kolonialism ur ett genusperspektiv, hon beskriver hur fascination och fantasier om vad som befinner sig bakom Östs kvinnors slöjor har varit grundläggande för den västerländska mannen och kvinnans identitetsskapande som subjekt. Hon skriver om hur fokus på just muslimska kvinnor och slöjan gett en känsla av fiktiv enhet och kontroll över den egna upplevelsen. Fantasin om vad som rymmer sig bakom slöjan är just fantasi och inte vetskap, däri behovet av att fokusera på slöjan. I den anti-koloniala kampen har slöjan möjliggjort subjektivitet för "De andras" kvinnor, genom att skapa ett annanstans utanför och gentemot den koloniala maktens visuella kontroll. Det föll sig naturligt för Väst att med tvång avslöja kvinnorna i namn av upplysning och jämställdhet påstods det, kanske i skräck för en bomb från motståndsrörelsen eller osäkerhet om slöjbärarens verkliga identitet, och lyckades därmed som effekt politisera slöjan och befästa dess betydelse.
Tygsjok som döljer kroppens rörelser, kroppsdelar som växer och brer ut sig ohejdbart utan hänsyn till kvinnlighetens gränser bortom kommersiella trender. En grupp klädda i slöjor närmar sig dig, en ansiktslös oidentifierbar massa, tygens böljande gör det svårt att avskilja deras kroppar från varandra. Dom kan se dig tydligt. Du syns men du ser inte, du är ett objekt om vilket information inhämtas men inbjuds inte att vara subjekt i en kommunikation.
Ironiskt nog skulle kunna tyckas, fast just därför inte alls i en historisk återblick, har vi lärt oss uppfatta det västliga kontrollredskapet som den ultimata humanistiska friheten. Jag tänker att man kan se den genomskinliga moderniteten som en fortsättning på detta, den används i byggandet av nya skolmiljöer för att ha eleverna under uppsikt, svensk designs rena enkla linjer, stora glasytor där luft och ljus genomtränger och lyser upp varje vrå. Perfekta stadsmiljöer där allt är genomtänkt in i detalj, här lämnas inget utrymme åt kaos eller slumpen, ibland känner jag mig kvävd av svensk stadsmiljös perfektion. Här tillåts inget förfalla eller åldras, murbruket som sitter lika perfekt som sminket på de offentliga kvinnornas ansikten. De ansikten som syns är unga och starka, de byggnader som står kvar är likaså, det är samhällets seger över döden. Här står avvikande personer och objekt tydligt ut och kan sållas bort. Det synliga ska vara lätt att förutsäga, utan obehagliga överraskningar. Myllret, oregelbundenhet och en alltför överdådig social mosaik skapar hotfulla känslor hos den med kontrollbehov, där finns få möjligheter för makten att överblicka och skapa linjära skeenden. Det som händer nu med ungdomshuset i Danmark handlar till del om detta, stadsmiljön "harmoniseras", ungdomshuset ska inlemmas och likriktas, och ofarliggöras. Västlig kapitalistisk kulturs överlägsenhet, styrka och dominans ska principfast signaleras.
Så lär oss Västs kultur att lättklädda kvinnor är mer jämställda än andra, lättkläddhet är frihetens markör. En tillgänglig kvinna som inbjuder till beskådande är en modern västlig frigjord kvinna. Pornografins granskning av varje millimeter kvinnokropp, en närstudie med infallsvinklar som de älskande inte själva kan uppnå, är här den ultimata sexuella frigörelsen. Strippans lek med avkläddheten kittlar mannens kontrollbehov, en lek som alltid ska sluta med att mannens åtrå stillas med insikt och insyn. Därför uppfattas Östs beslöjade kvinna som ett hot och förtryck, för att hon skymmer sikten mot det som mannen och makten bestämt hör ihop med humanism, modernitet och frihet i Västlig kultur.
Meyda Yegenoglu har studerat kolonialism ur ett genusperspektiv, hon beskriver hur fascination och fantasier om vad som befinner sig bakom Östs kvinnors slöjor har varit grundläggande för den västerländska mannen och kvinnans identitetsskapande som subjekt. Hon skriver om hur fokus på just muslimska kvinnor och slöjan gett en känsla av fiktiv enhet och kontroll över den egna upplevelsen. Fantasin om vad som rymmer sig bakom slöjan är just fantasi och inte vetskap, däri behovet av att fokusera på slöjan. I den anti-koloniala kampen har slöjan möjliggjort subjektivitet för "De andras" kvinnor, genom att skapa ett annanstans utanför och gentemot den koloniala maktens visuella kontroll. Det föll sig naturligt för Väst att med tvång avslöja kvinnorna i namn av upplysning och jämställdhet påstods det, kanske i skräck för en bomb från motståndsrörelsen eller osäkerhet om slöjbärarens verkliga identitet, och lyckades därmed som effekt politisera slöjan och befästa dess betydelse.
Tygsjok som döljer kroppens rörelser, kroppsdelar som växer och brer ut sig ohejdbart utan hänsyn till kvinnlighetens gränser bortom kommersiella trender. En grupp klädda i slöjor närmar sig dig, en ansiktslös oidentifierbar massa, tygens böljande gör det svårt att avskilja deras kroppar från varandra. Dom kan se dig tydligt. Du syns men du ser inte, du är ett objekt om vilket information inhämtas men inbjuds inte att vara subjekt i en kommunikation.