sharazad

..vilken dag, hur står ni ut med det manliga skitsnacket? Finns det män som kan samtala i grupp utan att "tävla" med varandra och försöka brilliera? MÅSTE det vara en tävling hela tiden? Lite omsorgsrationalitet emellanåt istället vill jag ha. Ni är så otroligt tröttsamma och förutsägbara. Jag orkar verkligen inte ibland. T.o.m. om vi snackar feminism och jämställdhet blir det en tävling, såklart vet ni schyssta grabbar hur det "är" och tycker inte nånting själva.  Och homosocialiteten, hur det glimmar i era ögon när "den" mannen ser på er och ni vänder er mot honom, står nära och börjar röra er själva nästan sensuellt kanske i 5 sekunder innan ni kommer på er själva. Och de präktiga mansvänliga kvinnorna, som ska gifta sig och är lagom och inte går till överdrift och har en genomtänkt outfit varje dag och babblar om ingenting så beigt de bara kan, som ett mysigt bakgrundssorl till grabbarna, som en auditativ väggdekoration. Och män berättar om era psykiska sjukdomar och jag lyssnar och det är så synd så synd om er, på ett strindberg-aktigt spännande sätt är ni galna, likt jesus är ert lidande poetiskt, och ni är så smarta och jag beundrar era mänskliga kvalitéer, ni är kommunister som bara läser Norén och Strindberg och vet bättre men tycker om att höja rösten och sätta autistiske Bengt på plats. Och ungefär där är det stop. Det går bara åt ena hållet.