Det ska inte finnas tvång i religionen

Instämmer med Forum för Frihet om att Mohammed Omar passerat en sundhetens gräns med sina vansinniga ilskeutbrott och enögda generaliseringar inte alls, som han själv påstår, är han längre en företrädare för vänlighet i praktiken. Dock tror jag mig förstå lite var hans oresonliga ilskeutbrott kommer ifrån, eller jag tycker det står klart att läsa i hans kommentarer. Hans så kallade radikalisering som muslim, vilket tycks ha inneburit att han har blivit mer ohövlig, otrevlig och förbannad och antisemitisk konspiratorisk, har han själv sagt handlar om vanmakten över kriget i Gaza och i sin besvikelse över väst diskurs kring Demokrati som har misslyckats med att garantera godhet mot människorna. På dessa två punkter har han helt rätt, men inte i hans lösning: Väst demokratidiskurs har ju för så många i världen inneburit kvinnoförtryck, förtryck, tortyr, övergrepp och kolonialisering och misslyckats med att garantera de rättigheter som man påstått sig ge alla. Och övergreppen och misären i Gaza är en skam och ett misslyckande av Västs demokratier som får fortgå, trots kritik från FN om krigsbrott. Västs uppenbara mänskliga misslyckanden med lidande som följd, som kräver självransakan, men lösningen?

Hur han därifrån förvrider lösningen till att finnas i den islamistiska diktaturen, som har både korruption, bordeller och andra övergrepp av allehanda slag på sitt samvete, är där vansinnet trädit in i desperationens och ilskans tjänst. Skulle inte våldtäkter förekomma i Iran? Polisen i Sverige har stora problem med rasism - gör det per automatik polisen i Iran god? Omars logik haltar. Hur Omar generaliserar enögt om exempelvis feminism, som borde vara feminismer, beroende på vad man lägger i begreppet och förstår det i till sin samtid, istället för att kritisera olika specifika uttryck och uttalanden, visar på okunnighet om den mångfald diskussioner som förs inom feminismerna, och ignorans inför många muslimska kvinnor och mäns liv, identiteter och positionering. Omar menar att Irans diktatur skulle vara ett föredöme, men menar att hans "islam" ska accepteras på frivillig väg - en uppenbar motsägelse och hyckleri utan kontakt med verkligheten. Läser samtidigt kritik från andra konservativa muslimer på nätet, som menar att till exempel Irans islamism förlöjligar slöjan pga slöjtvånget genom att kvinnor som inte vill vara praktiserande muslimer leker med den och gör den till ännu ny sexualiserad skönhetsattiralj. Det blir en loose-loose situation för alla parter. Inte heller Omars konservativism har alltså stöd hos alla andra konservativa muslimer, som har insett att tvång leder till att respekten för islam minskar.

Slutligen ger Omar Andreas Malm en känga. Inser Omar inte att Malms bok kommer precis rätt för att fortfarande kanske kunna  rädda Sverige från Sd och ge muslimerna en chans i Västs ögon, medans Omars egna ohövliga och diktatoriska motsägelser är precis vad Sd längtat efter? Är Sd den gåva Omar vill ge till sitt fosterland? Jag antar att Omars svar på den frågan nuförtiden kort och gott är "det skiter jag i". Omars tid som intellektuell, vänlig, eftertänksam, ödmjuk, dialogmakare och en balanserad medelväg , som ingav respekt, tycks för alltid borta? Omar tror dock denna nya personliga stil ska leda till att Väst frivilligt upptäcker självkritik och genomför denna självransakan och ska börja bete sig godare och bättre. Detta dessutom trots att han motarbetar många av de muslimer och ickemuslimer som jobbar för det. Hans enda mission tycks vara att skaffa muslimerna nya onödiga fiender.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback