sharazad

Dags att sticka ut då och rota i gråzonerna.

Jag läste på Absolute Bananas blogg där han, igen, letar fel hos specifikt  feministerna och genusanalyserna. Något jag märkt att han tenderar att göra, även när det på inget sätt har med islam eller muslimer att göra, utan är kritik av manssamhället. Inte helt olikt väldigt många män, oavsett religion,etnicitet eller hudfärg. När han därför går igång på feministiska debatter blir jag genast lite skeptisk, sedan jag märkt den manliga arroganta sk neutralitet och fördomar mot feminism (de gamla vanliga) han tyvärr slänger sig med i diskussionerna. Det jag upplever som ett motstånd mot att kvinnor ska berätta om sina livserfarenheter, som i den sk bekännelselitteraturen. Han länkar till superkapitalist spekulatorn Fredrik Virtanens påstående om att det skulle vara något specifikt kvinnligt och paranoidt att diskutera sina personliga erfarenheter i romanform. När det räcker att man går till den hyllade Strindberg eller generationsromanernas manliga författare, som Ronny Sandahls bekännelser, för att konstatera att det aldrig varit något specifikt kvinnligt. Tvärtom. Däremot har kvinnors erfarenheter i litteraturen alltid behandlats på ett annat sätt än manliga erfarenheter. Men manlig bekännelselitteratur och generationsromanerna, för att passa nidbilden av feminister, är inte ett problem. Bara kvinnoerfarenheterna i litteraturen? Banana har bland annat tidigare reagerat mycket aggressivt mot, och köpte rakt av utan minsta utrymme till kritisk reflektion, hela den antifeministiska till oigenkänning nedklippta högerförpackning av F!-mötet där tjejer sjöng argt om våldtäktsmän. Problemet var att de sjöng om: våldtäkts-män, och var arga, på våldtäktsmän. Skitsamma liksom att mer än 99% av vuxenvåldtäkterna har manliga förövare enligt BRÅ:s statistik, och de erfarenheter som kvinnor har, verkade Banana resonera, var den enda slutsats jag kunde dra. Tyvärr. Det gör att Bananas islamofobikritik här mister lite av sin trovärdighet - jag måste undra över om kritiken mot islamofobin verkligen är den enda drivkraften.

Visserligen tycker jag att debattörerna han kritiserar utgår från en ensidig bild av muslimers religionsutövande, och är en form av islamofobi. Och jag tycker att islamofobi ska och måste kritiseras. Men, även om kvinnor med erfarenheter av våld och övergrepp, ibland generaliserar lite för mycket om muslimer och islam och tappar fotfästet, ibland islamofobiskt, är det alltid bara det som är huvudproblemet och bara det som ska lyftas fram? För att mena detta i alla lägen, måste man inte mena att islamofobi är värre än kvinnoförtryck, måste man välja det ena över det andra?

Men som tur är gör inte alla detta valet. Jag skrev ju förut om dom bra muslimska män och imamer som engagerat sig mot Mäns våld mot kvinnor. Emancipatingmymind skriver om dom andra, som såfort någon tar upp mäns våld mot kvinnor antingen tystnar, eller berättar en historia om en man som blivit misshandlad av sin fru (precis som ickemuslimska svenska män reagerar). Som om det någonsin har varit ett problem av samma omfattning, och samma ursprung och lösning. Emancipating my mind gör också en mycket storsint reflektion som visar påden sällsynta formen av intelligens som heter empati, empati med de kvinnliga offren för våld och övergrepp: Att motståndet mot övergreppen inte enbart måste diskuteras utifrån sin exakta form utan också med hänsyn till omständigheterna och kvinnornas bakgrund, och hur formen därför kan förstås - samtidigt som hon kritiserar islamofobin. Hon höjer sig över, det är starkt, och imponerar:

"Believers in Islam come from all over the world, with different practices and understanding of the religion. When we put things into perspective and look at the injustices of these women's lives and the fact that it was done by men, usually men close to them and in places where it was condoned by the version of Islam practiced there. When I think of it like that then I understand how the religion gets blamed. I know it's not Islam and you might know that but when your abuser keeps saying I can do this because God gives me the right, then logically when I get over the fact that according to the abuser I will be condemned to hell, I'll turn around and hate both the Abuser and his God.

We have to face the fact that people do things that are unacceptable in Islam. We have to accept that these things happen and we have to stop covering it up. As human beings, we have an obligation to say yeah, this happens and it's unacceptable and that it is not ordained in the religion and then educate about what Islam is.

I am over the cover up.

A lot of men dominate and abuse in the name of Islam. This must stop and the way it will stop is for us as a community to rat these people out and expose them. Too many men believe that Islam gives them rights over women, be it their mothers, daughters or wives. As women we need to raise our sons to behave differently and as men we need to set a good example to the younger men out there. As a community we must say NO.

When the "West" says that there are unequal rights between men and women in Islam, we all get on our high horse and get deeply offended, me firstly. It's in recent times I have had to sit back and look at the examples that they have of Islam. Let's take Saudi for example, Saudi is meant to be run by Shariah, it should be running according to Islamic Law and yet it falls short on too many occasions. So for me, before I get on my high horse, I need to start to change things in my own community first.

Recently we had a march against the illegal state of Israel and there were a few speeches before the march. This guy was shouting SHAME SHAME ISRAEL! and the crowd shouted after him and he listed their crimes and he shouts SHAME, SHAME SAUDI for a comment made by a Saudi spokesperson on the situation in Gaza and the crowd went crazy shouting and condemning Saudi and the guy continued on and says, SHAME ON SAUDI WHO DON"T TREAT WOMEN EQUALLY and the crowd went silent. I can't exactly remember what he said but it had to do with women voting and the crowd who was deafening two minutes ago went silent for two non-Muslims and myself. People turned to look at me, I betrayed the Muslims.

I didn't, facts are facts. We need to stop pretending to the outside world that we are perfect, we are not perfect because we are Muslims and we need to face this. Islam is perfect, but Muslims are human, humans who err.

We had a community meeting of mainly Imams with a government agency awhile back and it was being discussed that domestic violence in the community is a problem that needs to be addressed. The Imams sat in silence or said we don't have such a problem in our community. One Imam decided to speak out, he spoke out about how Muslim Women hit their husbands and that it is a problem that we need to face. You might even think this is a joke but he sat there straight faced and said one man came to him crying because his wife wanted to stab him and this needs to be addressed. Don't get me wrong, women can abuse men but FFS! My jaw dropped. I was stunned into silence for a good few minutes before I gave them all a piece of my mind which again gave me disapproving looks that would have killed me if looks could kill."

Självklart kan jag förstå också om man inte orkar vara storsint och empatisk med dom som har fördomar och diskriminerar. Men någonstans går en gräns, tappas balansen, när man upprepade gånger väljer att inte på minsta sätt försöka förstå kvinnors utsatthet, och deras reaktioner utifrån deras utsatthet. Det måste finnas utrymme för kvinnor att formulera sina erfarenheter, utifrån deras liv. Men det är skillnad på att försöka formulera det svåraste av allt - att sätta ord på övergrepp -  och att göra rasistisk politik i en överordnad maktposition - något jag inte tror någon kan påstå kvinnor som varit med om grova övergrepp oftast talar utifrån, och reaktionerna och kritiken måste ta hänsyn till om det är formuleringar av övergrepp och/eller bara en rasistisk politik. På samma vis måste Vita Svenska feminister lyssna mer på muslimska kvinnors syn på islam, utifrån deras erfarenheter, också när man vid en första slarvig anblick tolkar in sexism. Här menar jag att det handlar om den där balansen som jag vet att fler med mig som också tar övergrepp mot kvinnor på allvar, upplever som en utmaning. Den där strävan att inte direkt dömma utan också försöka förstå, men samtidigt kräva respekt. Att där i diset där man i stunder av klarsyn ibland kan ana hur balansen balanserar sig, finns både problemen och lösningarna, som samtidigt som de är varandras motpoler också samtidigt är i symbios och samspel. Där finns vägen framåt tror jag.