sharazad

Jag ska berätta lite om E, en person i bekantskapskretsen. Det är inget speciellt med E egentligen, hans mamma är svensk och hans pappa, som han inte haft någon kontakt med alls, är från Tunisien. E säger sig inte alls sakna att ha en pappa, ändå pratar han om honom varje gång han blir packad. E kan inte heller identifiera sig det minsta med Invandrare, inte ens som en kollektiv strategi för att beteckna underordningen.  Han är svensk, född och uppfostrad av sin svenska mor, och han är villig att ta till våld om någon ens frågar om han bara är svensk. E har också ambitioner att vara en riktigt tuff man, han skryter om att han har varit mobbare och att han är i gänget som bestämmer på arbetsplatsen. Han har helt enkelt en innerlig önskan om att få vara den som dominerar, helt enkelt svensk.
 
Nu i helgen var E återigen nära att starta storbråk i bekanskapen, genom att kalla en person för finnjävel. Finnen i fråga, svenskfödd med finsk mor, hotade E och sa ungefär att: "kallar du mig för Finnjävel kallar du inte bara mig för finnjävel utan hela min släkt för det.. Säger du Finnjävel en gång till så kommer jag strypa dig.."
"Vad menar du", undrade E, "alla vi kallar ju dig för Finnjävel, vi skämtar ju alltid om det!"
Det här är dock inte sant, naturligtvis. Ingen i bekantskapskretsen förutom E har kallat Finnen för finnjävel de senaste 20 åren (småbarnsåren borträknade). Ändå har denna illusion seglat upp inom E.

Såhär är det dock ofta. Helgen innan satt E och beklagade sig över "Invandrare", zigenare, som flyttade in i bostadsområdet. Stals det nånting i grannskapet menade E att det var "Invandrare". Invandrare var också främst den man som hade bettet sig underligt och ringt på E:s dörr mitt i måndagsnatten och frågat om han hade en flaska sprit. När vi undrade om Mannen snarare inte främst var en Alkoholist, kunde E inte koppla detta riktigt "vadå alkoholist- han var ju Invandrare"! Att E själv dömts för att ha kört rattfull en gång, självklart för att han kan hantera alkohol som en riktig Svensk, tycktes dock inte ha med sammanhanget att göra. Det senare blev istället en snyftig historia att broderligt bonda över med en annan manlig svensk rattfyllerist under kvällens avslutning.

Såhär tycker jag det verkar. Det är så tydligt att föraktet för invandraren har att göra med E:s frånvarande Invandrarpappa. Men också för att när E tror att alla säger Finnjävel är det för att han upplever att alla sägar Invandrarjävel. Att hela kulturen skriker Invandrarjävel. Och det är därför han gör allt för att vara mest Svensk herre på Täppan av alla, han vill inte vara Invandrarjäveln. Men det går inte för sånt är inte Sverige, och då kan E bara gråta och slåss, i frustration över sin självbild och omgivningens.

Jag skrev att det egentligen inte är nått speciellt med E, för att jag själv, och jag tror att det är många många som E som mig, som under majoriteten av sitt liv haft problem att förlikas med sin invandrarbakgrund i Sverige, som alltid kämpat med skammen över invandrarskapet. Det är först de senaste åren det har börjat funka för mig. Hos mig tog det sig bland annat uttryck som att jag vägrade prata Polska offentligt. Under tonåren på tunnelbanan kunde jag t.ex. gå framför mamma och hennes väninnor för att slippa behöva prata, eller ens kanske förknippas med polackerna. Jag skämdes nått gruvligt! Och hela min uppväxt har vi bara pratat svenska hemma. Mamma har någon gång i början frågat på Polska och jag har svarat på Svenska och tyckt det var jobbigt med Polskan. Nått jag tror har varit jobbigt för min mamma att bära i längden.

Det har också handlat om att jag velat framhäva mina blå ögon, med smink, örhängen och kläder. "Svenska ögon" är ju blå. Även om både min polska morfar och moster har blå ögon och den blå genen måste ju komma också från brunögda mamma. Mina blå ögon har alltid kunnat ge mig viss status och väcka positiv uppmärksamhet, i motsats till Invandrarskapet. Jag vet att jag ibland nästan instinktivt kan falla tillbaka i det där, om jag känner mig hotad, om det ser ut som att det är en nazist jag möter på gatan. Som att jag vill rikta mina blå ögon mot dem och bara liksom "få passera i frid". Fånigt ja vet, men ändå intressant som reaktion.

Den tryggheten tror jag finns hos de flesta opolitiska blonda svenskar, kanske inte som en artikulerad medvetenhet, men i ryggmärgen som en självklarhet. Man kan ogilla nazister och tycka att dom är obehagliga för det plötsliga outtalade kravet på ställningstagande man ställs inför i allt "nonsenstalk", för att man är orolig över att allt det man upplever som ett fridfullt samhälle ska kompliceras. Men man är inte rädd för Sin Egen skull. Man är medveten om att man själv är Vit och Blond och "ser svensk" ut, och är tyst, och vad det innebär när man möter nazister - även om man inte pratar om det. Så man kallar rasismen för ett annat sätt att tänka, så handskas man med och avfärdar snabbt  "komplikationen", men man kallar den inte för ett Hot.

Jag tänker jag på dom som aldrig ens har den grundtryggheten, som inte kan slappna av varje gång de möter ett gäng hårda kortklippta män på gatan. Som kanske ständigt upplever sig vara ifrågasatta och utpekade, jagade. Och jag blir förbannad på dessa Blonda Svensson-Svenskar som umgås med nazister, sverigedemokrater eller vanliga bonnrasister och menar att de inte alls är så farliga. Det blir bara ännu ett tillfälle att trycka ned invandrarna när man sedan berättar att det faktiskt är synd om sverigedemokraten på grund av dennes dåliga uppväxt. Man visar Nazisterna så mycket medkänsla, men bryr man sig om den man berättar denna Sanning för? Bryr man sig om någon annan än sin egen självbild som "Balanserad"? Är det nått som ger mig avsmak är det just det här "förnuftiga medkännandet" man tycker sig ge prov på, som man känner sig exklusiv i, för att man har grundtryggheten i sitt "Svenska Utseende" och privilegiet.

När det gäller överlevnadsinstinkter, inför hot och om man är utsatt, också efter att själva ha drabbats av rasism, tror jag det tyvärr är en grundläggande psykologisk mekanism för många människor, även oss med invandrarbakgrund, att slå på de som redan är samhällets syndabockar, invandrare och kvinnor. Det blir en krock att plötsligt identifiera sig med dom som har sämre chanser. Det är bara inget som Vanligt Folk pratar om, förutom just Undantaget Freaket och Litteraturskildringen Lasermannen. Det är vanligt att Vi med Invandrarbakgrund befinner oss under sådan stark press att till och med om vi är de starkaste Rasismkritikerna, vi hatar det vi känner in på bara skinnet och systemet som är bakgrunden till det, är vi samtidigt fast i en galenskap som gör oss till hatiska Rasister. Vi vill inte vara längst ner.

Så det är många som är beredda att stödja attacker på Invandrare som grupp för att man själv ska få bli den utvalda duktiga NästanSvensken. Men det handlar om rädsla och behov att hävda sig. Att acceptera Misstron mot Invandrare. Som för att bevisa sin flit, arbetsvilja och lydighet inför dom som ständigt misstror Dig som Invandrare, för att vinna lite trygghet för sig själv, är beredda att attackera Kollektivet. Om jag säger Samma Sak som Dom kommer Dom säkert att börja behandla mig som en av Dom. Man kan då göra som E och vara den som först tar upp hetsen mot Invandrare. Att säga det man tror omgivningen vill höra och brukar belöna, och stå längst fram istället för att vara den som Hetsen riktar sig mot. 

Medan Den Vita Svenska Medelklassen spelar sin fördelaktiga roll som förnuftigt lyssnande medmänniska gentemot både rasister och Invandrare.