Recension av Sophie Scholl

Filmen Sophie Scholl baseras på en verklig historia om de studenter som försökte starta en revolution mot Hitler från universitetet i Mûnchen. Skådespeleriet är bra och Julia Jentsch som spelar Sophie Scholl har en lysande karisma.
Det är en sparsmakad film, långt ifrån de stora påkostade effekterna som gått att se i helgens storfilmer som Narnia och King Kong, men ändå fängslande. Det som är centralt i filmen är istället dialogen, en dialog som i stora delar är hämtad direkt från de protokoll som skrevs under rättegång och förhör med Sophie Scholl och hennes bror.  Och Sophie Scholls skarpa intellekt lyser i replikerna och dialogen, en fri tankes kraft, en av få som vågade tänka själva, hennes hjältinnemod. I det ödmjuka hjältinnemodet är de demokratiska och frihetliga idéerna större än det egna livet. 
Sophie Scholl hade som kvinna kanske kunnat komma lindrigare undan, att hon som kvinna enbart skulle tagit efter sin brors idéer, att hennes förvirrade kvinnohjärna inte visste bättre. Hennes största synd verkar stundtals varit att hon inte födde de ariska barnen, som var hennes uppgift som kvinna i nazityskland. Just därför är hennes motstånd och orubblighet desto mer beundransvärd.

Det är med orden som Scholl kämpade, det var med orden de vågade, och deras ord som vann. Och varenda liten lantortslolla som bara bryr sig om smink, skvaller och ytligheter borde se filmen och ta sig en funderare över vad de menar när de säger att de är opolitiska.

Kommentarer
Postat av: Leif Sjöqvist

Instämmer!
En av förra årets allra bästa filmer.
T o m mina tonårsbarn som annars somnar
om det blir dialog tyckte detta var
bra.
Det går att göra bra politisk film.
Det går att göra film utan våld och sex
som meningslös krydda.

2006-01-04 @ 22:44:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback