Dokumentären "Se till mig som vuxen är"
En film av Charlotte Bergling om svårigheten för svenska unga kvinnor att bli tagna på allvar och få respekt för sina beslut. Filmen visar på att svenska unga kvinnor inte är så fria som det påstås inom familjerelationerna, om hur föräldrarna vill ha makt över kvinnorna och utövar påtryckningar. Och, att dessa fortfarande omfattar kvinnornas sexualitet och kropp, som vem de är tillsammans med, eller när de skaffar barn. Om att killen inte får vara mörkhyad. 10:52 in i filmen,
"Dottern: Jag tror att många är, jag tror att pappor är nogare med vems ens dotter träffar, och mammorna är nogare med vem ens son träffar. Jag tror papporna känner sig trygga om det är någon som, är som dom."
"Dottern: Att man inte dömmer folk man ser på stan som är svarta och vita och tillsammans, som att aa.. att man inte ska dömma folk innan man vet situationen, vet du vad jag menar.. kan man inte göra dom en tjänst"
Pappan: "Ärligt talat så, gör jag nog inte riktigt det de att jag dömmer nog inte dom så va.. men sen när det helt plötsligt drabbar en själv..med ens egen dotter, då blir man.. då skälver det i grundvalarna på nått sätt va.."
Mamman: "Det är jobbigt alltså, för det har aldrig hänt i vår generation nån gång tillbaka.. o det har aldrig hänt, jag vet inte vad jag vet inte nån jag känner inte nån som har den relationen i min bekant, jag vet inte nån.. men de men men nu tar vi det och det kan bli jättebra och det, det kan bli mycket bättre än om du kanske hade träffat en vit man o blitt o.. det vet man ju inte då" /.../
Dottern, till pappan: "du vill inte att vi ska förstå, du vill att vi ska vara och göra som du tycker är rätt /.../ det är inger ingen respekt pappa /.../ antingen gör man då så som du gör fast man inte egentligen, kväver sig själv, eller så måste man göra motsatsen för att själv känna att man, att man har sig själv kvar..o hitta sig själv.. /.../ man kan ju inte välja nån för att ens föräldrar vill de..sådär.. det har ju inte vi växt upp med, att det ska va så.."
Det är inte våld i sin fysiska bemärkelse, men vad är det som sker där i soffan, när dom bara fortsätter och fortsätter? Talet om (de svenska) värderingarna, bekantskapskretsens betydelse och rädslan för kollektivets dom, det här är beskrivningar av den svenska samtiden.
Mamman: "Alla tycker säkert som vi gör /.../ våran generation är lite sån /.../ hade hon kommit hem med en färgad kille från tanz, som din mamma hade hon inte tyckt det var så himla roligt, det e de in,de säger man kanske.." - 32.50.
Man kan ju inte välja nån för att ens föräldrar vill det, det har ju inte Vi svenska vita tjejer växt upp med, eller?
"Dottern: Jag tror att många är, jag tror att pappor är nogare med vems ens dotter träffar, och mammorna är nogare med vem ens son träffar. Jag tror papporna känner sig trygga om det är någon som, är som dom."
"Dottern: Att man inte dömmer folk man ser på stan som är svarta och vita och tillsammans, som att aa.. att man inte ska dömma folk innan man vet situationen, vet du vad jag menar.. kan man inte göra dom en tjänst"
Pappan: "Ärligt talat så, gör jag nog inte riktigt det de att jag dömmer nog inte dom så va.. men sen när det helt plötsligt drabbar en själv..med ens egen dotter, då blir man.. då skälver det i grundvalarna på nått sätt va.."
Mamman: "Det är jobbigt alltså, för det har aldrig hänt i vår generation nån gång tillbaka.. o det har aldrig hänt, jag vet inte vad jag vet inte nån jag känner inte nån som har den relationen i min bekant, jag vet inte nån.. men de men men nu tar vi det och det kan bli jättebra och det, det kan bli mycket bättre än om du kanske hade träffat en vit man o blitt o.. det vet man ju inte då" /.../
Dottern, till pappan: "du vill inte att vi ska förstå, du vill att vi ska vara och göra som du tycker är rätt /.../ det är inger ingen respekt pappa /.../ antingen gör man då så som du gör fast man inte egentligen, kväver sig själv, eller så måste man göra motsatsen för att själv känna att man, att man har sig själv kvar..o hitta sig själv.. /.../ man kan ju inte välja nån för att ens föräldrar vill de..sådär.. det har ju inte vi växt upp med, att det ska va så.."
Det är inte våld i sin fysiska bemärkelse, men vad är det som sker där i soffan, när dom bara fortsätter och fortsätter? Talet om (de svenska) värderingarna, bekantskapskretsens betydelse och rädslan för kollektivets dom, det här är beskrivningar av den svenska samtiden.
Mamman: "Alla tycker säkert som vi gör /.../ våran generation är lite sån /.../ hade hon kommit hem med en färgad kille från tanz, som din mamma hade hon inte tyckt det var så himla roligt, det e de in,de säger man kanske.." - 32.50.
Man kan ju inte välja nån för att ens föräldrar vill det, det har ju inte Vi svenska vita tjejer växt upp med, eller?
Kommentarer
Trackback