Lemans underliga val av seriös islamofobi-debattör

Jag har precis lagt märke till Jonathan Leman, och att han ofta framför intressanta funderingar, väcker debatt och ställer bra frågor i diskussionen kring rasism i allmänhet, kring den nutida antisemitismen, och dess olika möjliga uttryck. Men när han legitimerar nyliberala Johan Norbergs inblandning i islamofobidiskussionen och ger hans försök att försvara sin islamofobi utrymme och undslippa det granskande ögat, kan man inte se det som fungerande antirasism. Norberg som i en attack på muslimer i Expressen hävdat att muslimska invandrare har skulden och makten över klasssamhället och dess desperata uttryck etc.! Ja må säga det, snacka om att utmåla muslimer konspiratoriskt som några som styr Sverige. Snacka om att undergräva seriös kritik av ett islamofobiskt samhälle där muslimer underordnas, diskrimineras och trakasseras.

En som framfört så islamofobiska teorier kan ju omöjligt betraktas som en seriös eller neutral bedömare av en bok om islamofobi. Här kan man verkligen undra hur Lemans antirasistiska resonemang ser ut. Om Leman säger sig efterfråga en seriös analys av islamofobin och muslimers situation, hur kan man rimligtvis acceptera Norberg som en bedömare av detta, som någon som överhuvudtaget har legitimitet att yttra sig på området?  

I övrigt är Lemans påstående eller förhoppning om att antirasism inte skulle vara politisk, också mycket underligt. Vilket leder tillbaka till frågan om var acceptansen för Norberg kommer ifrån, som företrädare för den politiska tankesmedjan Timbro, som så tydligt och uppenbart positionerat sig och sin kritik långt ute på den nyliberala högerns extremkant, en synnerligen politisk offentlig person.

Men, alla kan göra fel, kanske har Leman bara missat Norbergs uppfattning om muslimers dominerande inflytande över (klass) samhället? Eller har Norberg bara en väldigt läsvärd "bra" blogg?

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Och, jag är tyvärr inte förvånad över att ohälsa och självmordsförsöken ökar bland unga kvinnor. Undrar när tjejernas liv blir viktigare än den så urtrista ogrundade rädslan för genusforskning, feminister och könsmaktsteorier. Suck.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback