sharazad

Det står också en del om Islam,  Här står bland annat:

"Umar bin al-Khattab går så långt som till att påstå att det är kvinnorna som styrde i tidiga Islam. Han lär ha sagt:

"We the people of Quraish [den stam som även Profeten tillhörde]

were accustomed to ruling our women. But when we moved over

to the Ansar (the earliest believers and followers of Muhammad in

Islam) we found that among them it seemed to be the women that

ruled."

Angående Umars upplevelser, i en samtid när Islam skapades med ett utbrett kvinnoförtryck så kunde praktiserad jämställdhet upplevas som att kvinnor styrde - när den nya (jämlikare) maktbalansen känns ovan och man har lärt sig att en ojämlik maktfördelning till mäns fördel är det normala. Alltså, när man alltid har varit van vid ojämställdhet där män ska styra och ställa kan det upplevas som ojämställt när det egentligen blir jämställt.

(En liten koppling till nutida forskning, så upplever omgivningen att det är jämställt när män tar mer samtalsutrymme än kvinnor. Och att kvinnor tar för mycket plats när de tar lika mycket plats som männen. )

Gudrun Schyman gjorde för några år sen sig till fiende hos fler män genom att skriva det ökända Talibantalet. Syftet med talet var inte att säga att alla Svenska män var talibaner, men just att påvisa att könsförtrycket är globalt och att det är samma princip som gäller på de flesta ställen på jorden - mannens överordning och kvinnans underordning. Det skapade stor uppståndelse att svenska schyssta män jämfördes med talibaner och blev en levande skröna i folkmun.
 
Nu gör Anne Heberlein en felaktig återanvändning av Talibantalet, men uppståndelsen uteblir, för att texten spinner på föreställningen om alla muslimska män och Islam som kvinnoförtryckare/nde som är en alltför väl accepterad generalisering. Det måste förstås som en del i islamofobin denna benägenhet som finns hos svenskar att såfort man nämner muslimer eller islam så måste man genast dra upp terrorism, talibaner, könsstympning och hedersmord. Det verkar vara emot ALLA fysiska lagar att någon gång kunna diskutera muslimer och Islam utan att beröra något av dessa ämnen en enda gång. Tyvärr finner de också visst stöd bland vissa muslimer, som jag kritiskt undrar skulle kunna önska eller tro kände igen denna rätt traditionella islamofobiska koppling.

I just det här fallet sker övergången från Halal-tv:s muslimska kvinnor ( som likt vissa judar, buddhister m.fl ser det som en del i sin religion att inte vidröra det andra könet) - till talibaner som stenar våldtagna 13åringar.

Nu hör det till saken att Halal-tjejerna inte ens begick något brott mot kvinnor, brottet var snarare att de var för kaxiga i mötet med den svenske mannen, som kände behov att markera sin manliga status. Något som Anne Heberlein stödjer fullt ut när hon försöker vårdande plåstra om den svenska mannen Hamilton som den svenska kvinna hon är, och inte avkräva honom minsta ansvar för hans eget agerande helt emot sina egen principer. Hon bannar tjejerna:

"Dessa unga kvinnor kräver respekt av gubben Hamilton. Stolt och spotskt ser de på honom och Hamilton inser för sent - typ när kameran slutat rulla - att slaget är förlorat, loppet kört, det kokta fläsket stekt. För vad har en äldre svensk man, överklass dessutom, att sätta emot en klase yngre tjejer i huvudduk?"

Och vips så förvandlar Halalkvinnornas kaxighet Hamiltons manliga agerande till ödmjukhet. Kvinnornas kaxighet ger närmast Hamilton rätt att allra ödmjukast mot deras vilja ta på dem. Därifrån, för att försvara Hamiltons fysiska integritetskränkning av Halaltjejerna, tyckte alltså Heberlein att det naturliga steget var att skylla på Halaltjejerna och jämföra dem med Talibaner. Någonstans vet hon om att hon är ute på hal is, så hon försöker gardera sig - genom att medge att hon är ute på hal is: " Steget är långt mellan en svensk tv-studio och lagom exotiska programledare som på klingande svenska förklarar att "deras religiösa övertygelse" förbjuder dem att ta Carl Hamilton i handen och steningar i Kismayo. " Garderingen avslöjar bara att tom skribenten själv tvivlar över hållbarheten i jämförelsen.

Men mest tror nog Anne Heberlein att hon hjälper kvinnokämparna och muslimska kvinnor - som gång på gång upprepat hur trötta de är på att bli utmålade som handlingsförlamade offer av välvilliga västerländska kvinnor. "Steget är långt, men vi rör oss trots allt inom samma tradition", skriver Anne Heberlein när hon bedömmer Halal-tv-kvinnornas agerande. Avser hon då kanske att Halal-tv kvinnornas stolthet och kaxighet grundas i en muslimsk tradition? Nej självklart inte, "den muslimska traditionen" består självklart enbart av kvinnoförtryck förstår vi strax därefter.

Men också när det rör verkliga brott och verkliga kränkningar av kvinnor som muslimska män utför så måste det finnas så mycket seriösare sätt att närma sig problemet än att hänvisa allt till "talibanerna" långtborta. 
I sin text bortser hon helt från hur det svenska samhället formar alla medlemmar i det. Om vi ska snacka om essentialism hittar vi den i Heberleins syn på muslimer. En svenskfödd muslim har med nödvändighet mer gemensamt med Talibaner än andra Svenskar. Och muslimer påverkas enbart av muslimer, och främst då talibaner, och alla muslimer tillhör och rör sig inom "samma tradition", oavsett världsdel.

Kan Anne Heberlein verkligen inte komma på något annat ställe, med en extrem strukturell könssegregation av bl.a arbetsmarknaden, som ligger väldigt nära och börjar på S, som kvinnorförtryck kan komma ifrån?

Risken är menar jag, att talet om talibaner, som av de flesta muslimer uppfattas som förvrängare av Islam och några som inte har något med den svenska vardagen att göra, inte blir något som kan leda till större genusmedvetenhet eller självkritik. Det blir bara ytterligare en anledning för dem att avspisa "feminism" som islamofobi och ytterligare ett sätt för dessa muslimska män att slippa reflektera över sitt eget beteende och ta ett eget ansvar över de beteenden som återskapas här och nu och inte långtbortifrån och som de kan påverka, utan att behöva fundera på hur Talibanerna skulle ha gjort.

Det svt -mannen gör är alltså att tydligöra diskrimineringen som programledarna helt klart och tydligt är utsatta för genom den överdrivna fokus och granskning som finns på dem som privatpersoner, men inte andra vita etniskt svenska kristna programledare. De vill inte kallas Invandrare, men behandlas ändå inte som vanliga svenskar, dvs en beteckning krävs för att beskriva utanförskapet och det blev i det här fallet "svart".

Jag tyckte inte det var så svårt att fatta faktiskt vad som avsågs, och det säger jag inte bara för att jag läst en massa "teorier", min svenska arbetarpojkvän uppfattade honom också på detta vis. Men tyvärr kanske det var otydligt för andra? Och även hos de som jag ändå tror förstod meningen, så uttnyttjades det  "självklart" för islamofobiska syften och som att detta ensamma ord i sig skulle vara nog för att fördömma programmet, eller som att det av dem själva frammanade löjet kring ordet Svart skulle vara någon form av väl formulerad journalistisk kritik. Vilket löjet och oförståndet definitivt inte är.

Rörande Nesrin Atas kritik om att halal-tv:s programansvariges användande av beteckningen Svart för att beskriva varför Cherin Awad diskrimineras innebär ett misstänkliggörande hos omgivningen vill jag säga detta. Jag menar att man, med tanke på det jag skrivit ovan, för att man inte vill överta en rasistisk tolkning av Svart som något negativt, istället ska ifrågasätta varför Svart måste innebära ett misstänkliggörande. Ett misstänkliggörande jag verkligen inte heller tror var avsikten när ordet sades, just snarare tvärtom.