sharazad

Lite halvt processade tankar appropå diskussion på ett annat ställe, tyckte jag likagärna kunde posta svaret här så kanske nån kan få ut nått av det och så kan alla bli lite klokare:

Jag pluggade en kurs på universitet och läste då om olika beskrivningar i litteratur och forskning om ämnet hedersrelaterat våld. Mina erfarenheter av "svensk" kultur jämfört med "invandrarkvinnornas" erfarenheter, från debatten och från forskningen, är inte så vitt skilda som vissa hedersdebattörer vill ge sken av och jag känner igen mig i delar av beskrivningarna. Min slutsats är att det inte finns den där absoluta gränsen mellan det ena eller det andra. Jag gjorde under min kurs en jämförelse punkt för punkt över likheter och skillnader mellan "svenskt mäns våld mot kvinnor" och hedersrelaterat våld i de beskrivningar av våldet som fanns, och det mesta var faktiskt likheter. Ett nog så provocerande konstaterande.

Det som kunde skilja var vem som utförde våldet, där det oftare fanns en beskrivning av familj eller klan i det som kallades för hedersrelaterat våld, dock,  och det var det intressanta, hade även våld som utfördes av en enskild man mot sin hustru som ville skilja sig, i statistiken kategoriserats som hedersvåld, trots att det inte fanns med en beskrivning av att det handlade om påtryckningar från familjen eller släkten. Invandrarmäns våld kallas i denna diskurs för hedersrelaterat våld, och svenska mäns våld mot en hustru som utmanat deras manliga heder och vill skilja sig och därför straffas våldsamt, kallas för "kvinnomisshandel". Dvs, det tycks finnas en tendens att kategorisera våld mot kvinnor som hedersrelaterat enbart baserat på mannens och kvinnans etnicitet.

Hedersbegreppet är alltså inte så snävt som vissa menar utan rymmer en större dynamik, och även överlappar de beskrivningar som finns av annat våld. Hedersbegreppet kan hjälpa till, men tillåts inte ett kritiskt förhållningssätt till begreppet riskerar alltid kvinnor hamna utanför mallen och feministiska och samhälleliga insatser.

 Min erfarenhet som kvinna i svenska sammanhang är att svenska män, både som individer och grupp, har en form av heder som man förväntar sig att kvinnor i omgivningen ska respektera och därför följa vissa outtalade regler som när så inte sker leder till mer eller mindre allvarliga påtryckningar. Ofta är dock den svenska medelklassmanligheten i så massivt överläge i förhållande till en ensam svensk tjej att våldet sällan krävs, tjejer fogar sitt beteende ändå. Det handlar om en kultur där det är acceptabelt att män förväntar sig denna respekt för sig själva tillhörande gruppen män. Detta är också en omständighet som kan vara en faktor bakom varför våldet blir grövre i marginaliserade miljöer. Våldet är ofta en sista utväg och en tecken på att maktförhållandena inte är tillräckligt effektiva, ett tecken på brist på makt i relationen som kan verka på andra sätt, likväl som en manifestation av makt.

Att samtidigt som det hedersrelaterade våldet diskuteras, beskriva mäns förtryck och våld mot kvinnor generellt är inte att släta över specifika våldshändelser som hedersrelaterat våld, som vissa debattörer påstår. Det är en förolämpning mot de kvinnor som är våldsutsatta att de inte är värda att uppmärksammas i samma utsträckning i förhållande till hur vanligt förekommande våldet är, bara för att det inte beskrivs i termer av "heder".

Till denna förståelse finns också en nyliberal beskrivning av svenskheten, som bestående av individer och inte av subkulturer, grupper, familjer, släkt, nätverk, statushierarkier m.m.  På detta sätt används debatten om hedersrelaterat våld för att förstärka uppdelningen mellan invandrare och svenskar, och det är dessa omständigheter som flera antirasistiska debattörer försöker förhålla sig till, för att de inte vill stärka rasismen mot invandrare för att man vet av erfarenhet hur begreppet utnyttjas. Att vrida detta till att man stödjer  hedersrelaterat våld är lika illa och förvirrat som att säga att de som menar att hedersrelaterat våld också handlar om kultur, skulle stödja svenska mäns våld mot svenska kvinnor. Från rasistiskt och sexistiskt håll är denna sammandrabbning mellan feminism och antirasism det högst önskvärda, och därför är det sorgligt när debatten rör sig mot en nivå där man börjar kasta ogrundade anklagelser mot varandra. Detta sker då på bekostnad av en seriös debatt där den verkliga konflikten finns som rör våldsutövare och offer, mellan antirasism och rasism, och antisexism och sexism.

Universialistiska synsätt som konstaterar att mäns våld mot kvinnor och våld mot hbt-personer finns i nästan hela världen är också en sann beskrivning som kan lära oss nånting om grundläggande samhälleliga strukturer, detta universialistiska konstaterande har stöd från fler än västerländska radikalfeminister. Det är också ett perspektiv att använda för  att inte förstå andra etniciteter som oförklarliga monster, som en delförklaring. Det kan vara en grund för ett samarbete mellan kvinnor från olika etniska grupper, på så vis kan det motverka både sexism och rasism.

 Utgångspunkten måste för dens skull inte vara att mäns våld mot kvinnor och hbt-personer alltid tar sig exakt samma uttryck i hur våldet utövas, samhällsstrukturer kan skilja sig åt, dynamiken kring våldet eller förövare kan variera, även inom det "heders"relaterade våldet.

Ett argument som används mot mer feministiska universialistiska analyser är att det hedersrelaterade våldet även riktar sig mot unga män och att en könsmaktsanalys därför inte kan tillföra förståelse. Men ofta rör detta hedersvåld hbt-män, dvs egentligen följer våldet återigen ett heterosexistiskt mönster, där hbt-personer är mer utsatta.  Och kan någon motsäga att det hedersrelaterade våldet inte också följer en sexistisk struktur genom att det oftare och hårdare drabbar unga kvinnor, även om vissa män också är utsatta?
I Sverige har vi Fadime Sahindahl, men har vi haft motsvarande så många manliga offer som drabbats lika hårt, som den analys som betonar "kultur" framför en könsmaktsanalys föreskriver? Helt klart är att även hederskulturen till stora delar följer samma sexistiska mönster som det övriga svenska samhället, dvs det riktar sig oftare mot och tar grövre former mot kvinnor och hbtpersoner. Eftersom jag inte funnit stöd för detta i den litteratur och forskning jag läst hittills, påstår någon att det är lika vanligt att äldre systrar bevakar sina yngre bröders sexualitet och livsstil? Detta borde vara vanligt förekommande enligt den förklaring som menar att det främst handlar om kultur? Man beskriver kulturer som om de saknade könsstrukturer, ocg man får inte jämföra kulturer med andra kulturella könsstrukturer- för att detta skulle vara att "släta över" det hedersrelaterade våldet? Nej det är inte rimligt på något vis.

Jag menar att hedersbegreppet inte går att avskriva helt, trots att gränsen mot andra former av mäns våld mot kvinnor och ett samhälleligt våld mot hbt-personer inte är absolut som vissa debattörer påstår eller att det inte kan förklaras utifrån att det ena våldet handlar om kollektiva processer medan det andra, trots sin i varierande utsträckning koppling till kollektiv av kvinnor och män, handlar om individer. Rent generellt drar analysen av mäns våld mot kvinnor och hbt-personer nytta av att inte förklaras utifrån individperspektivet, det vill säga precis vad som krävs för att förstå mekanismerna bakom "heders"våldet.

Hedersbegreppet kan främst användas för att det underlättar en förståelse av vissa sammanhang där våldet finns och för att effektivt kunna ingripa mot våldet, för offrets möjlighet att beskriva sina upplevelser och ska respekteras som sådant. Dock finns det även de som varit utsatta som menar att ett mord är ett mord och att det är att stödja förövarnas verklighetsbeskrivning och legitimera hedersbegreppet genom att använda begrepp som "heders"mord. Begreppet ifrågasätts och problematiseras alltså inte bara av västerländska radikalfeminister.