sharazad

Här tänkte jag skriva lite om 'Iran', därför att 'Iran' ofta används som ett exempel på vad ett muslimskt land ska vara. För det första, vad är 'Iran'? I dagstal skiljer man inte på den diktatoriska regimen och befolkningen, på det påtvingade muslimska och det frivilliga. Jag kan inte förstå hur presentationen, eller monsterbilden av 'Iran', föreställningen om att det finns ett 'Iran', som den tar form i de berättelser den ingår i här i Väst, kan fungera annat än förfrämligande, som en rasistisk symbol, en motor i den västerländska nedlåtenheten. Det finns andra bilder av Iran, som gör att bilden måste nyanseras. Ekots utrikeskorrespondent Caroline Salzinger säger såhär i intervjun i Kyrkans Tidning:

'- Vi utgår från att dessa människor är så annorlunda. Men livets stora och små frågor är desamma för dem som för oss. De oroar sig för sina barns betyg, längtar efter den stora kärleken. Och de har en otrolig koll på oss, på vad som händer i omvärlden, på modetrender och musik. Trots att de lever i diktaturer.
Inte heller kvinnornas verklighet var fullt så nattsvart som vi utgår från här i väst. Hon träffade förvisso många som levde under starkt hedersförtryck, men också tuffa, häftiga kvinnor. Iranska filmare och konstnärer, till exempel.

- Tack vare att det faktiskt finns vidsynta män i de här länderna så kan också deras fruar och döttrar få positioner som annars vore omöjliga.' [1]

 

Det finns förtryck och grymheter i 'Iran', diskussionen handlar inte om att förneka detta faktum, men om det finns andra sätt att förstå och prata om förtrycket. Syrran gjorde för några dar sen en snygg klassanalys av den iranska regimen och tillståndet i 'Iran' som är ett bra exempel.

Det jag ofast fastnar för vid kritiken av 'Iran' är hur det starka förtrycket beskrivs som ett status quo, som ett naturgivet tillstånd, och som därför beroende på de egenskaper som tillskrivs förtrycket, anses lämpligt att ordna i skalor gentemot andra länder. Kan ett alternativt sätt vara att förstå det starka förtrycket som bevis för socialismens och motståndets förankring bland iranierna? De öppna sammandrabbningarna som ett tecken på arbetarklassens och kvinnokampens okuvliga vitalitet, för maktens rädsla? Varför får inte 'Iran' vara en symbol för det aldrig döende motståndet? 

Man skulle när man diskuterar 'Iran' kunna lägga mer fokus på den historiskt i tiden näraliggande brytpunkten i och med den Islamiska revolutionen där det var nära att socialisterna hade fått stort inflytande som utgångspunkt för beskrivningen av regimens hårda förtryck, snarare än alltid och bara de enskilda brotten i sig. Kanske skulle en sån beskrivning av den historiska utvecklingen vara mer meningsskapande än 'konstateranden' arrangerade i skalor med rangordning fullständigt lösryckta på historiskt sammanhang? Också för att dessa rangordnande skalor kan förstärka intrycket av kulturer som fixa enheter, som kan ses som ett byggelement och förutsättning för kulturrasismen.

 

I antologin Orientalism på svenska (Ordfront 2005) skriver Mohammad Fazlhashemi i texten'Post-islamiskt nytänkande' övergripande om 'Irans' historia och några av Irans/Persiens stora demokrati- diskussioner som förs och förts, om inte annat anges är det till denna text jag hädanefter hänvisar. Skulle inte många perser/iranier välja att, när kritik av dagens 'Iran' framförs, sätta förhållandena nu i sitt större historiska sammanhang? Fazlhashemi skriver om hur en positiv inställning mot 'Väst' i det osmanska riket, Turkiet, Egypten och Persien/Iran, ändrades till följd av misslyckade försök att införa en 'europeisk modell' av demokratin.

 

De vid denna tidpunkt utbredda demokratisträvandena och självkritiska diskussion motarbetades och bromsades först av de europeiska kolonialmakterna[2] och senare var det USA som lade näsan i blöt, som Fazlhashemi så fint uttrycker det 'eftersom dessa stater satte sina egna politiska och ekonomiska intressen före demokratiseringsprocessen i de muslimska länderna.' Dåvarande Irans premiärminister Musaddeq, som motsatte sig britternas inflytande över oljeindustrin och gjorde försök att förstatliga den, störtades 1953 i en statskupp som finansierades av USA. Ersättare blev den USA/Väst vänlige diktatorn shahen. Västifieringsprogram tillsattes, dessa hade utgångspunkten att muslimerna befann sig längre ner på 'utvecklingsskalan'. Nu skulle man göra upp med den muslimska identiteten och det fort!

 

Lösningen var bland annat att vanligt folk plötsligt skulle slänga sina gamla paltor och köpa nya västerländska moderna kläder, ja eller de som hade råd med detta självfallet. I dessa marknadsekonomiskt präglade tvångsprogram, som överhettade ekonomin och ökade klassklyftorna[3], var demokrati och medborgerliga rättigheter oviktiga, men däremot industriell utveckling, urbanisering och den aggressiva avislamiseringskampanjen mycket viktiga.

Kanske skulle man kunnat förutse att majoriteten av den iranska befolkningen inte blev så imponerade av den västerländska demokratimodellen. Det man såg i form av den vålds och porrfixerade mediekulturen imponerade inte heller på alla[4]. Därigenom lades grunden för antivästliga, och antisocialistiska, oppositionella rörelser som kunde bana väg för dagens förtryckande regim.

Så när det västerländska samhället upprepar kritik av den iranska diktatoriska regimens förbrytelser idag i ett ickehistoriskt perspektiv är det i det långa loppet ett klurigt sätt att slippa all självkritik och ansvarstagande.

 

Avslutande ska tilläggas, då det är det bärande temat i texten, att Fazlhashemi hyser en optimistisk syn på utvecklingen, att de occidentala västfientliga strömningarna återigen lättar i det han kallar för det post-islamiska nytänkandet. Förhoppningsvis låter de västliga stormakterna bli att fucka upp det den här gången också.

 

---------------------------------------------------------------------------------------------

Andra motbilder vi behöver veta mer om: Kyrkans tidning har i senaste numret med en intervju med kulturpellen Mohamed Omar, där bland annat islam som en del i och fortsättning på kristendomen diskuteras, lite annorlunda än den konfliktorienterade relation mellan islam och kristendom som Usas kristna extremhöger driver.