prästmotståndet och resten av samhället

Råkade läsa i kyrkoskriften Portalen 2/2007 där kvinnoprästmotståndet diskuteras. I en artikel (s. 6-8) redovisas kvinnohistorian i svenska kyrkans värld.

1916 Tar kristendomslektor Ivan Holm upp frågan om kvinnor ska tillåtas bli präster.

1919 Avslås den första riksdagsmotionen om kvinnliga präster.1938 blir det tillåtet med kvinnliga präster i Norge1946 Inlämnas motion till riksdagen om utredning av frågan1950 den utredande kommittén menar att prästämbetet kan öppnas för kvinnor1951 kommer något som kallas exegetutlåtandet, då samtliga professorer och docenter på Gamla och Nya testamentets exegetik i Lund, förutom Gösta Lindeskog, deklarerar att kvinnliga präster är oförenligt med Nya Testamentets syn.1957 Tar kyrkomötet upp frågan som huvudärende, men prästämbetet förblir stängt för kvinnor1958 Ett nytt kyrkomöte äger rum, man beslutar att öppna ämbetet för kvinnor1959 träder denna lag i kraft, med undantag för en samvetsklausul*1970 får Sverige sin första kvinnliga kyrkoherde1975 De två första kvinnliga prästerna vigs1980-85 denna tid återberättas som att det först nu sker en större attitydförändring där alltfler medlemmar och präster ändrar sig i de kvinnliga prästernas favör.

*Ingen biskop behöver prästviga ?Kvinnor- mot sin övertygelse.

Men kvinnoprästmotståndet lever kvar, och vissa hävdar till och med att det är på frammarsch, det märks en oro i intervjuerna i Portalen. Anna Appell Källström, prästvigd sedan 2003, berättar att hon upplevt att församlingsbor vänt i dörren när de förstått att en kvinna ska leda mässan och sedan varnat andra inför detta hemska faktum. Hon varnar att: Kvinnoprästmotståndare får inte bli en cell med unga män som tillåts få dominerande positioner.

Genomgången av årtalen visar på det starka motståndet, med avslagna förslag och riksdagsmotioner om och om igen, och den utdragna konflikt som krävts för att nå framsteg. Men i dagsläget verkar konflikträdslan utbredd inom kyrkan. Lennartsson, kyrkoherde och facklig representant, säger att: Vi har fortfarande starka patriarkala strukturer inom kyrkan, men många är inte medvetna om det. Därför behöver vi jobba mer med jämställdhetsprojekt inom stiftet. Det är en fråga vi driver fackligt.

Han undrar över hur de kvinnliga prästerna upplever de patriarkala strukturerna och konstaterar att: Det här är inget vi talar om särskilt ofta men vi borde nog göra det.


Konflikträdslan inom kyrkan ackompanjeras av tystnad från de vanliga kritiska rösterna utifrån, kanske anses slaget redan vunnet och diskussionen onödig, kanske anser man att kvinnliga präster får skylla sig själva som sökt sig till kyrkan? Kanske är det en övertro till sekulariseringens effekter som kommit att innebära att den seriösa granskningen av Det kyrkliga som en del av det världsliga nästan helt försvunnit i vanlig media, i kyrkotidskrifter som jag kan finna intressant att ögna igenom hittar man visserligen ibland en och annan småförsiktig ifrågasättande artikel, men i övrigt verkar kvinnoprästfrågan iskall. Istället behandlas svenska kyrkan som ett isolerat fenomen utan något som helst inflytande på resten av samhällsordningen och patriarkatet. Feministerna verkar ha lämnat de kvinnliga prästerna i sticket, istället har man ifrågasatt islam, spännande exotiskhet, eller uppmärksammat kamp för jämställdhet inom mer moderna yrken. Men slår inte detta tillbaka på alla kvinnor i det långa loppet, kan man verkligen förlita sig på att kvinnoprästmotståndarnas kvinnoföraktande åsikter och livsstil sker uteslutande på arbetstiden? Och kvinnoprästerna får skylla sig själva, förlåtande, uppoffrande och konflikträdda som de tycks vara, offer som inte försvarar och organiserar sig själva med tillräcklig styrka är inte värda att försvara?
 Karin Andersson, en av de två första kvinnorna som prästvigdes 1975, ser tillbaka på sina 31 år och hos henne märks ett ifrågasättande av vad drivkraften egentligen är för de nya unga manliga prästernas som söker sig till kyrkan:  Men visst finns det en svaghet i att vi fortfarande har ett tillflöde av unga präster som visar sig ha svårigheter i att samverka tillsammans med kvinnor. I grunden tror jag det handlar om ett identitetssökande, att man söker en grupp som kan bidra till en identitet som stöds av vissa åsiktsattribut. I en sådan avvikelse tror jag man är beredd att gå ganska långt i sin dubbeltydighet
Kan det fortsatta inflödet av kvinnomotståndare bero på att det svenska samhället i all väsentligt inte blivit mer jämställt? Och vad innebär det att låta svenska kyrkan bli en oas för ?extrema? element som slipper kritik både inifrån kyrkoorganisationen och utifrån resten av det ?vanliga? samhället?

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Såhär fint blir det när man klipper och klistrar från en dator till en annan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback