Ibland önskar jag det fanns ett språk för dig och mig
..som bara vi förstod. Vi gick på högstadiet, vi var tjejer och i vår klass gick det en massa rasister, som kallade sig för nationalister, som hatade oss. Dom pekade på oss och skrattade men vi kunde säga åt dom det som vi inte fick eller vågade, att dom var fula och luktade illa, att dom skulle skita på sig, vi kunde prata högt om våra förtryckare, och vi kunde komma undan med det utan att bli slagna bakom gymnastiksalen på lunchrasten eller knuffade i korridorerna. Vi kunde be dom dra åt h-e eftersom vi levde i deras helvete.
När allt kändes jobbigt och man inte förstod och ville känna sig som mer än ett analfabetiskt freak kunde vi säga dom annorlunda orden till varandra, för en gångs skulle med perfekt uttal, perfekt intonation och känsla, med ordvitsar som verkligen funkade och inte bara blir pinsamma, ovan huvudet på dom andra som ändå aldrig accepterade oss, våra slöjor eller våra mörka ögon, kunde vi stundtals vara perfekta.
Men i samma värld fanns det andra som ville ta det ifrån oss, vårt enda skydd och vårt enda hemliga vapen, som ville få mer kontroll över oss genom att alltid ha oss handikappade. Dom frågade aldrig oss varför vi gjorde som vi gjorde, fast vi skulle kunnat förklara på svenska språket ville dom inte veta eller höra vår svenska, dom talade det politiska språket istället med hjälp av tidningarnas telegrafbyrå som ekade via Dn:s debattsidor där vi inte hade tillträde att svara på något språk. Några av dom hette Eva Bertz och Allan Widman och dom hade rätt att veta vad som var bäst för oss: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=601805&previousRenderType=6
(missa inte Esbatis kommentar http://esbati.blogspot.com/2007/01/folkpartiet-i-malm-ppnar-liberal-warp.html#comments)
När allt kändes jobbigt och man inte förstod och ville känna sig som mer än ett analfabetiskt freak kunde vi säga dom annorlunda orden till varandra, för en gångs skulle med perfekt uttal, perfekt intonation och känsla, med ordvitsar som verkligen funkade och inte bara blir pinsamma, ovan huvudet på dom andra som ändå aldrig accepterade oss, våra slöjor eller våra mörka ögon, kunde vi stundtals vara perfekta.
Men i samma värld fanns det andra som ville ta det ifrån oss, vårt enda skydd och vårt enda hemliga vapen, som ville få mer kontroll över oss genom att alltid ha oss handikappade. Dom frågade aldrig oss varför vi gjorde som vi gjorde, fast vi skulle kunnat förklara på svenska språket ville dom inte veta eller höra vår svenska, dom talade det politiska språket istället med hjälp av tidningarnas telegrafbyrå som ekade via Dn:s debattsidor där vi inte hade tillträde att svara på något språk. Några av dom hette Eva Bertz och Allan Widman och dom hade rätt att veta vad som var bäst för oss: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=601805&previousRenderType=6
(missa inte Esbatis kommentar http://esbati.blogspot.com/2007/01/folkpartiet-i-malm-ppnar-liberal-warp.html#comments)
Kommentarer
Trackback