Det var en gång..
Del 1. En gång kom pappa till skolan och ställde till med en scen, rätt pinsamt var det fast pappa hade rätt, han fick det berättat för sig senare på kvällen. Det var så att brorsan hade varit i bråk med nån annan på skolan, det gamla vanliga blivit kallad neger och så var slagsmålet igång. Pappa tyckte lärarna hade skött det riktigt dåligt. Ingen hade brytt sig om vad hans son varit med om för att han var svart. Istället skyllde man på sonen, brorsan, för att han inte bara gått därifrån, då hade det aldrig blivit nått slagsmål, och sa inte även han några hm.. hårda ord?
Lärarna försöker undvika pappan, tycker han är galen och helt fel ute. Det finns ingen som helst rasism på skolan, man ser ingen skillnad på ljus och mörk, ja egentligen är man helt färgblind på den här skolan nästan. Fast jo, såklart fanns det lite, man kan ju aldrig säga att det inte finns något alls i och för sig det vore oturligt att säga aldrig. Men var det egentligen inte någonting helt annat, ungar bråkar, eller var det mobbing? Mobbing är ju faktiskt en allvarlig fråga, men det tar ju mobbingteamet hand om, så hela den här diskussionen är väl egentligen onödig, eller hur?
Det är nyfikenhet, hets i korridoren, ingen vet riktigt vad men nått händer bestämt. Lärarna har retererat till lärarrummet, men det stoppar inte pappan. Han kliver in och avbryter utan pardon kaffedrickandet, argumenterar vilt på engelska med närmsta person. Brorsan försökte lugna ner pappa lite. Det funkar inte alls, det gör bara honom mer upprörd, mer villig att slåss för sin son. När han är arg funkar det mycket bättre med engelska, var är dom ansvariga? Väldigt "osvenskt" beteende tänker Margareta hemkunskapslärarinnan med avsmak om den så mörka mannen som hennes ögon vilar på, att skrika sådär argt och vifta med armarna, och har inte minsta tanke på hennes egen vanligtvis ljusbeiga men då högröda Leif på förlustmatchen kvällen innan. Pappan märker blickarna på honom, det gör honom bara mer förbannad, har deras vita stjärtar möglat fast på sofforna av allt kaffedrickande?
Man skakar på huvet inför lärarstudenterna, se vad vi får jobba med. De vita lärarstudententerna vet inte vad de ska säga, sånt här har dom inte läst om på lärarutbildningen, rasism ja vad det nu är egentligen, kulturkrockar har man ju hört talas om. Han ser väldigt arg ut faktiskt den där mannen. Bäst att inte blanda sig i andra dan på skolan, det finns säkert trygga rutiner för sånt här, jäm..jämn..jämlikhetsplaner, man sneglar runt, ska inte någon annan göra nånting, någon borde ju göra något, var är mentorerna? Pappan stormar ut igen, för att leta reda på den rätta läraren, han verkar inte finnas i lärarrummet. Man låser glasdörren efter pappan, glasdörren som ersatte den gamla tunga dörren i ekfaner och som ska visa på den öppna attityden mellan lärare och elever, ett modernt förhållningssätt. Men snart är han där igen, envis och grimaserande, nu skriker han och bankar på glasrutan. This is racism! Your society isn't civilized, you racist barbarians! Hör nån det på lärarrummet? Pappan kräver respekt, upprättelse! En ursäkt, en polisanmälning! Vänligt nog ringer lärarna polisen, och polisen som är väldigt förstående leder pappan ut från skolan. Då var det ur världen. Det är som om det aldrig har hänt. Förutom att Bosse med sina svaga nerver som särade på slagskämparna och satt i rummet brevid fikarummet tog kompledigt, han hade ändå bara en lektion kvar. Och brorsan skolkade resten av dan.
Del 2. Ofta känner han en underlig känsla när han träffar vita vanliga "hederliga" svenskar, alltså förutom den där störda nassebruden med ticks i skolan, som om dom ser ner på honom. Han kan inte alltid förklara känslan men vad ska han tro, man känner väl inte så utan en anledning, man måste väl lita på sin intuition, alla vita kan ju lita på sin intuition, nått är det. Eller så är alla vitas intution bättre än hans.. hans brunfärgade intuition, vadå tycker dom det eller? Han orkar inte tänka på det. Lärarna säger ofta åt honom att vara tyst även om det är flera vita som pratar också. Om man säger det till dom, att det är rasism, svarar dom direkt att dom behandlar alla lika. Dom låter både rädda och sårade, och så är det pedagogiska samtalet slut, då blir det ungefär omöjligt att fortsätta. Han vill inte bråka, han vill säga att det är fel. Dom suckar, kanske till och med vindlar lite vänligt med ögonen, och man blir tyst. En del vita säger inte ens det, verkar inte ha den inövade "jag är inte rasist"-reflexen, dom låtsas inte höra honom eller anstränger sig inte för att dölja att dom inte gillar honom, bara för att han är svart, eller för att han är svart och inte alltid nöjer sig med deras förklaringar. Han kommer ingenstans.
Två blonda bleka killar som småfrysande röker i utkanten av skolgården gömmer sina händer i gråslitna tröjmuddar. En grupp på fem, ingen är blond, flera har mörkare hy närmar sig dom. Han själv är mörkast, han tittar på den blonda killen, känner igen honom lite. Kanske stirrar. Den blonda killen försöker vända bort blicken. Med hög röst, som ett test, hälsar han på honom. Dom hälsar inte tillbaks. Han reagerar blixtsnabbt: "Jävla Rasist! Varför hälsar du inte! Ska du ha stryk?" skriker han till. De tittar på honom igen, nu lite rädda men de säger inget, det är ju två mot fem. Han skrattar till, åt dom, åt det. Allting är bara så underligt, dom kan inte ens hälsa, han fattar inte, eller jo han fattar. När dom blonda killarna inte säger nått fortsätter dom vidare. Haha dom vågar inte. Hans gäng skiter också i det, han skiter i dom, han fortsätter att gå. Har börjat prata om nått annat, fotboll.
Del 3. Dom blonda killarna tittar på varandra, när dom fem inte kan höra det längre "ha! vi svenskar är ju utsatta lika mycket för rasism". Händelsen blir sedan ett rykte bland dom svenska arbetarungdomarna, en levande myt, ett bevis för svenskarnas utsatthet, om den "omvända rasismen", och man får berätta historien om och om igen. Såfort någon av de som hört ryktet konfronteras med fakta om en arbetsmarknad som inte släpper in adopterade med mörk hy och "ickesvenska namn", tjejer som kallas filipinerluder på tunnelbanan av fulla äldre svenska män, nazister som sparkar ut tänderna på människor som ser lite för mörka ut, o så vidare allting allt elände allt tjat, kommer ryktet till pass. Det känns bra att ha nått att säga, man slipper känna sig anklagad fast man faktiskt har det svårt själv. Det och att bli kallad svenne, tycker ju inte om när invandrarna kallar en svenne. Kanske har man också förstått vad sverigedemokraterna pratar om, fast kanske är dom lite rasistiska och går lite för långt men ändå, dom säger nånting väl, det är inte lätt att vara svensk heller. Dom som pratar om all den där rasismen mot alla invandrare fattar ju inte bor inte här. Dom har inte föräldrar som inte jobbar, som räknar antalet köttbullar till maten och är det en bra dag får man kanske fyra.
Mina och Bella får också höra ryktet om invandrarkillarna som bara vill tjafsa. Bella som är adopterad från Sri Lanka skrattar, gu va löjligt sånt är säger hon. Hemma hos Bellas mamma Britt och pappa Göran pratar man inte om rasism så ofta. Det är inte bra att göra för stor grej av det, dom är galenpannor konstaterar man bara. Bella tycker alltså inte om att prata om rasism, man ska bara ignorera dom, hon är nöjd med vem hon är. Man är stolt över sin Bella. Hon är klassens snyggaste tjej och populär. Hennes vita svenskfödda tjejkompis Mina vet inte riktigt, jag fattar ingenting, vad håller dom på med, säger hon lite undrande, men kan inte låta bli att skratta när Bella gör det. Bella har kommit igång nu, "alltså en gång var jag vän med en rasist, han sa liksom såhär att alla invandrare förstörde Sverige, men jag tyckte han var snäll! Alltså, han var snäll mot mig i alla fall!" Hon skrattar igen, det låter så himla galet roligt alltihopa. Mina fnissar förtjust. Jag saknar ju honom!! Avslutar Bella sin mycket roliga historia, där lyckades hon verkligen.