sharazad

Började fundera lite över varför jag postade förra inlägget om Ebenhardt, och tänkte därför ge er chansen att ge mig lite kritik, eller reflektera allmänt över ämnet:
Exotiserar jag? Till exempel i inlägget om Eberhardt.

Vad är exotisering?

Varför tyckte jag Eberhardt var fascinerande? Var det min exotiska föreställning om öknen, om "orienten", om araber, omedvetet?
Eller, kan jag förklara fascinationen med att hon var gränsöverskridande?
Men vilka gränser menar jag då? Befäster jag inte då de redan essentiella gränsdragningarna om öst/väst, kvinna/man och islam/väst som finns..?

Eller, kan Eberhardts liv faktiskt ses som fascinerande just därför att hon bröt mot de gränsdragningar, som även om de är mänskligt skapade i tanken till att börja med, har fått sån genomslagskraft i det materiella att de också nuförtiden kan ses som delvis fysisk fakta?

Jag tror och hoppas att det var den gränsöverskridande Eberhardt jag fann fascinerande. Och att hennes liv motsäger den essentiella gränsdragningen, som att de arabiska männen ( som enligt den koloniala världsbilden ska vara underlägsna och därmed mer förtryckande), var väldigt accepterande, för en transa, gentemot Eberhardt.

Det är skillnad på fascination och fascination.